Det här är en fråga som behöver diskuteras mycket mer än vad som är brukligt. Här är ett sätt att se på det, som delvis är katalyserad av min pågående läsning av Eleonore Stumps bok Wandering in Darkness. (Jag skrev detta först som en uppdatering på Facebook men kom på att det kanske funkar bättre som ett bloginlägg.)

Jag har fått en aha-upplevelse: människan är en moraliskt medveten varelse vars moraliska ideal och insikt överstiger hennes moraliska kapacitet. (Detta är inte själva insikten, men liksom bakgrunden för insikten, så att nu inte någon tror att jag är alldeles tappad bakom en vagn! 😉 )

Filosofen Harry Frankfurt beskriver människan som en varelse som kännetecknas av att hon inte bara har medvetna begär, utan att hon också har andra-ordningens begär. Hon skulle vilja vara en person som ville vissa saker och inte ville vissa andra saker. Exempelvis: människan kan ha ett andra-ordningens begär att hon hade ett första-ordningens begär att vara generös.

På grund av att människan ganska ofta har ett första-ordningens begär som inte är i linje med hennes andra-ordningens begär blir hon en moraliskt splittrad och moraliskt brottande varelse. För Frankfurt är en fri människa en människa vars första-ordningens begär är i harmoni med hennes andra-ordningens begär. Det här är också i enlighet med vår upplevelse av frihet: vi känner oss som mest fria när vi handlar helhjärtat, i kontrast till när vi måste lägga mycket energi på att kontrollera oss själva.

För Eleonore Stump, i hennes bok Wandering in darkness så bygger både skuld och skam-erfarenheter på en av den enskilde insedd skillnad mellan den hon skulle vilja vara och den hon är. Skulden och skammen gör att vi ibland döljer oss själva – vi blir mindre transparenta – för varandra, och ibland också för oss själva.

I syndafallsberättelsen heter det att människan äter av trädet som ger kunskap om ”gott och ont”. Då öppnas hennes ögon och hon ”ser att hon är naken” och hon skäms – och försöker dölja sig för andra människor, och för Gud.

Förutom att detta är en erfarenhet vi väl alla kan relatera till, så skulle man kunna tänka sig att detta betecknar den punkt i historien då människan når moralisk medvetenhet – en punkt som måste ha uppkommit under historien, oavsett vad vi tror i övrigt.

Den moraliska medvetenheten öppnar kanske också för en djupare form av förening (eftersom vi kan göra saker för andra ännu mer intentionellt och medvetet), men också för en alienation, som vi ser är den första konsekvensen av ätandet av äpplet.

Thomas av Aquino säger någonstans att vi kan argumentera för ett behov av uppenbarelse, eftersom vi kan inse att att vi inte kan ta reda på så mycket om Gud på egen hand. (Så om Gud finns och vill att vi ska lära känna honom är det rimligt att vänta sig att han uppenbarat sig.)

På ett liknande sätt skulle man kunna säga att människans ”naturliga tillstånd” av moralisk medvetenhet och kamp också pekar på behovet av moralisk hjälp.

Den här läsningen innebär att människans ”naturliga tillstånd” inte är ett naturligt tillstånd i betydelsen ett tillstånd där människan är i harmoni med sig själv. Snarare är det ”naturliga tillståndet” något som drar människan till att hitta en vilo-punkt genom att hon överskrider sig själv i en relation där hon kan bli moraliskt helad. Det här skulle också vara i enlighet med universums generella mönster av att ”transcendera sig själv” . Universum förverkligar sig självt genom att transcendera sig självt, som någon uttryckt det.

Precis som människan ”av naturen” är en gemenskapsvarelse men inte har sina relationer som en ägodel, utan får och formar dem under livets gång, så kan man alltså säga att människan är skapad så att hon behöver bli moraliskt helad, eller frälst.

Samtidigt är ”frälsning” dock inte i första hand att bli moraliskt helad, utan att bli förenad med Gud vilket, i sinom tid, leder till moraliskt helande (oftast i himlen).

Även människans begär efter det goda för henne utanför sig själv och mot Gud, Thomas av Aquino säger ju att människan av naturen söker lyckan, som är Gud. Människans ”naturliga tillstånd” i betydelsen där hon är i sitt rätta element, i sitt esse, är ett tillstånd där hon överträffat sig självt; hennes ”naturliga tillstånd” är ett ”över-naturligt tillstånd”. Naturen som sådan är sådan att den har en dyanmisk riktning.

Precis som människan av naturen är en kulturvarelse, och kulturen inte är en inneboende del av naturen, så är tanken här alltså att människan av naturen är en varelse som behöver överskrida naturens förutsättningar för att nå fram till sig själv.

Sammanfattning
Poängen i det här blogginlägget är följande: på sociala medier har vi fått en dynamik bland privatpersoner som påminner om dynamiken inom den politiska offentligheten. Politiker tävlar ju, kan man säga, om ”marknadsandelar” – våra röster – och på grund av detta finns det ett incitament att ignorera motståndarsidans bästa argument och ”rama in” deras påståenden på ett för dem ofördelaktigt vis.

Jag menar att vi har liknande incitament på sociala medier, där vi också tävlar om marknadsandelar. Inte röster, men däremot ”likes” och uppskattning. Denna dynamik gynnar en tondövhet mot andra. För om ”de andra”, som inte tycker som oss, framstår som mer entydigt knäppa blir de mer användbara för oss, när vi konstruerar vår digitala image, eller vårt varumärke på nätet, genom att ”rasa” emot dem. Både politiken och sociala medier har fått en kommersiell logik, en marknadslogik.

Det enda sättet att komma ur den här logiken är om vi medvetet försöker göra motstånd mot den. Det finns ett antal personer som gör det, däribland Stina Oscarsson, Navid Modiri och Mustafa Panshiri. Det är att bli mer intresserad av förståelse än av opinionsbildning. Eller som ett tanke var för Signums 100-årsjubiléum: att söka det bildande, snarare än det opinionsbildande, samtalet. En bildad opinion är i slutändan det bästa skyddet mot populism. En skammad opinion är mer som en förträngd förbjuden tanke eller känsla hos en individ: det kommer att poppa upp på det ena eller andra sättet.

Precis som jag, när jag får en tanke eller känsla jag inte gillar kan bearbeta den genom att lyfta upp den, se den och analysera den, så kanske något liknande kan ske i en fungerande offentlighet?

Absolut: det finns gränser för detta och det är bra. Och mitt tålamod är mycket lägre gentemot de populistiska ledarna som utnyttjar snarare än konstruktivt responderar på människors oro. Men om vi ska motverka populism och polarisering tror jag inte vi gör det genom att enbart skrika högre.

Jag tror att det i USA har uppstått en ond cirkel där bägge sidor förstärker varandra, vilket David Brooks också antyder i sin krönika ”What will you do if Trump doesn’t leave?” och där han vädjar till ”moderates” på bägge sidor att organisera sig ifall Trump vägrar lämna presidentposten. (Brooks skrev den här krönikan före presidentvalet.)

Bland de som vill lyfta fram det ”deliberativa” demokratiidealet – att en god demokrati innefattar deliberation, det vill säga kritisk reflektion och diskussion bland medborgarna – har det funnits förhoppningar om att digital teknik skulle kunna gynna denna sida av den demokratiska processen. Men det är som att vi inte kan låta bli att hoppa över deliberationen och gå direkt till opinionsbildningen. Det finns något kortsiktigt belönande med det som vi inte kan stå emot.

Offentligheten som skampåle
2016 läste (och recenserade) jag Jon Ronsons bok So, You’ve Been Publicly Shamed?. Boken presenterar ett antal fall då människor fått sina privatliv förstörda för att något de sagt eller gjort på sociala medier har blivit virala.

Ofta handlar det om att det som de sagt eller gjort tagits ur sin kontext och framstår som klart mer provocerande än det var sett i sitt sammanhang. Ett av de mest kända fallen och det första som Ronson tar upp är Justin Sacco som till sina 170 följare på Twitter tweetade en rad sarkastiska skämt, som hon kunde förmoda att hennes följare förstod var själv-ironiska och/eller sarkastiska:

“ ‘Weird German Dude: You’re in First Class. It’s 2014. Get some deodorant.’ — Inner monologue as I inhale BO. Thank God for pharmaceuticals.”

Sen, när hon var på Heathrows flygplats:

“Chilly — cucumber sandwiches — bad teeth. Back in London!”

Sen skrev hon: “Going to Africa. Hope I don’t get AIDS. Just kidding. I’m white!” (Skämtet som Sacco menar att hon menade det är sarkastiskt mot den person som resonerar så. Inte ett uttryck för hennes eget perspektiv.)

Hon satte sig på flyget och stängde av telefonen. Under dessa timmar blev hennes tweet viral. Hon blev världstrendande på Twitter. När hon landade var hon på TV och hade redan blivit av med jobbet.

Det som hade hänt när hon blev viral var att det fått sin egen logik och dynamik. Nu blev det en plikt för människor på Twitter att ta avstånd från den här Tweeten.

Händelsen illustrerar ett problem med sociala medier: dess semi-offentliga karaktär. Vissa saker kan sägas i ett mindre sammanhang – inte för att man menar det, utan för att det absurda i det landar på rätt sätt – som inte kan sägas när man kommunicerar med miljontals människor som saknar förförståelsen att tolka hur du menar en viss sak – vilket förstås talar för att vara försiktig.

Men jag tror händelsen också illustrerar en annan sak om sociala medier: det är en plats där vi konstruerar oss själva, ibland genom att ta avstånd från sådant man ska ta avstånd ifrån. Och då kan det vara mer användbart om det finns sådant som inte är så nyansrikt utan lite mer endimensionellt. Om det finns ”idioter” att ta avstånd ifrån (och kanske också idioter som inte förstår att världen är full av idioter som man måste ta avstånd ifrån).

Problemet är‚ menar jag, att det finns människor som nog inte känner att de vet hur man ”ska föra sig” i det nya offentliga landskapet. Men samtidigt känner de att det finns något i deras livserfarenhet som förtjänar att tas på allvar i offentligheten, men inte gör det, eftersom det så sällan artikuleras av de personer som har tillgång till offentligheten och vet hur man för sig. I Sverige har det kunnat handla om integrationsproblem.

Trump fungerar i ett sådant sammanhang som en slags ventil för dessa människor. Han säger saker man inte får säga. Han blir en röst av folket, som talar från magen.

Problemet, som jag ser det, är att Trump här blir en demagog som förstärker vad jag skulle vilja säga är en i många fall primitiv respons. Istället för att fånga upp människors oro och omvandla det till en konstruktiv och mogen politisk respons, så förstärker han den primitiva responsen och uttrycker den kanske ännu grövre. Katharsis.

Men om man ska ta sig ur den här loopen då, hur gör man då? Jag tror att Amos Oz, som i sin bok Hur man botar en fanatiker säger att ”den enda som kan bota en fanatisk nationalist är en moderat nationalist” pekar på något centralt i sammanhanget. Om man vill vinna över en person på ”andra sidan” så måste man nog kunna se om det finns något i dennes perspektiv som är värt att ta på allvar och inte vara tondöv inför det.

Jag tror att om man vill föra samtalet vidare så behöver man sluta vara tondöv. Problemet är att om du inte är tondöv så kan det göra den andre mer nyansrik och därmed inte riktigt lika enkel att använda för att konstruera dig själv genom att ta avstånd från denne…

I den svenska kristenheten anses ofta att frågan om huruvida vi kristna bejakar den samlade vetenskapliga evidensen vad gäller jordens ålder och de biologiska organismernas stegvisa framträdande på jorden och inre släktskap är en inom-teologisk fråga av perifer art. Precis som vi har olika uppfattningar om barndop har vi också olika uppfattningar om skapelsens ålder och struktur, tycks det som att många resonerar. Vissa ungjordskreationister har dock en tendens att hävda att den kristna tron kräver en ung jord och att alla arter skapades fixa och färdiga utan någon föregående evolution.

I kontrast till det perspektivet kan konstateras att Augustinus (354-430) i sin kommentar till skapelseberättelsen menar att Gud planterat in frön eller principer i skapelsen som, när de rätta omständigheterna infann sig, utvecklades till de olika arterna.  Augustinus tänkte sig alltså någon slags proto-evolutionär process inom naturen. Detta har Ernan McMullin presenterat i en utförlig artikel i tidskriften Zygon: ”Darwin and the other Christian tradition”. Den svenske teologen Andreas Nordlander har också spårat olika synsätt på människans uppkomst hos Augustinus i olika versioner av hans Genesiskommentar i sin artikel ”The Emergence of Soul: Retrieving Augustine’s Potentialism for Contemporary Theological Anthropology”

Men det jag vill komma till är att denna lättsinniga relation till flera vetenskapliga discipliner som många kristna socialiseras till inte är så moraliskt oskyldigt som man kan tro. I en kontext där man lär unga människor att det är sannolikt att det inte bara är lite fel, utan fundamentalt fel, i flera vetenskapliga discipliner, att kärnan i all astrofysik, biologi och geologi är fundamentalt fel, skapar en kognitiv mylla där det är ganska lätt att sen fylla på med klimatskepticism och skepticism mot ett valresultat som man ogillar. Det är en samhällsfarlig situation.

Men det är också pastoralt oansvarigt att istället för att ge människor redskap att integrera evolutionen i deras teologiska syn på världen, försöka att hela tiden hålla en möjlighet av att evolutionen inte är sann som en slags räddningsplanka. Varför? Jo, för många människor kommer någon gång till den punkten att de inser att det inte är så troligt att den samlade vetenskapliga evidensen har tagit så fundamentalt miste på den här punkten och då ställs de inför ett val: antingen att vara intellektuellt hederliga men säga upp sin existentiellt mycket centrala tro, eller också försöka låtsas som att denna utmaning inte finns.

Detta visar sig också i strategier för evangelisation som inte verkar vara att hjälpa människor att se hur det de vet om världen i övrigt kan belysas av teologin utan att de ska få en omvälvande gudsupplevelse som motiverar dem att sätta en parentes kring det de vet om världen sen tidigare. Det är naturligtvis inte dåligt att människor erfar Guds närvaro – tvärtom. Problemet är den funktion som denna erfarenhet tänks ha. Om allt man har är en hammare ser allt ut som en spik.

Så, vad behöver göras? Ja, kyrkorna bör omedelbart integrera teologisk bearbetning av evolutionsteorin och andra vetenskapliga perspektiv i sin undervisning om skapelsen. Man bör omedelbart försöka presentera vilka möjligheter det finns att tänka kring syndafall i ljuset av detta, och vilka som inte längre är möjliga. Det är exempelvis inte möjligt att tänka sig att den biologiska döden eller rovdjur härstammar från tiden då de första människorna uppkom.

Den ”död” som synden leder till är inte den biologiska döden utan alienationen från Gud.

Sammanfattning
Det stora problemet med dagens kulturkrigs-dynamik är att människor reduceras från personer till åsiktsbärare och att den kristna etiken (när det det är den som debatteras) abstraheras från dess sammanhang som ger den sin mening. Eleonore Stump skriver i sin bok Wandering in Darkness om två grundläggande förhällningssätt till etik: dels som ett uttryck för ”propositionell kunskap” eller knowledge that. Det är en typ av kunskap du kan tillägna dig genom att läsa och memorera dessa påståenden.

Eller som ett uttryck för ”franciskansk kunskap”: kunskap som insikt som mer liknar person-kunskap, den kunskap du får om en annan person genom att lära känna henne och som inte kan reduceras till ”propositionell kunskap”. Jag tror Stumps analys kan kasta ljus på kulturkrigsdynamiken och vad som är problemet med den.

I en predikan nyligen sade Peter Halldorf att etiken blir meningslös utan ethos – den förkroppsligade attityd som bär etiken.

De kyrkliga grupper som tänker på interaktionen i samhället i termer av kulturkrig har felaktigt förstått det som att inflytande fås i ett demokratiskt samhälle främst genom volym – att ”skrika högre”. Nu är detta inte unikt för en viss kyrklig inriktning: villfarelsen existerar även hos andra grupperingar. Men i slutändan skulle jag vilja säga att det är en felaktig modell för att skapa långvarig förändring.

Snarare ges inflytande genom att övertyga och skapa förtroende. Och då behövs andra typer av interaktion.

Kulturkrig: en destruktiv dynamik
I den amerikanska kontexten är begreppet ”kulturkrig” väl etablerat. Det syftar ju på motsättningarna mellan ”liberala” och ”konservativa” och på många sätt har denna motsättning cementerats kring frågan vilka domare som presidenten ska utse i Högsta Domstolen. Förhoppningen från de konservativa är att genom att utse konservativa domare ska Högsta Domstolen så småningom kunna återkalla domstolsbeslutet i Roe vs. Wade som 1973 gjorde abort till en konstitutionell rättighet.

Kulturkriget har, som andra krig, effekten att ”de andra” relateras till som fiender. Det är en djupt destruktiv dynamik.

Istället för att hitta gemensamma nämnare fokuseras på motsättningarna. Det är också ganska improduktivt ur en politisk synvinkel. Det finns exempelvis områden där abortförespråkare och -kritiker skulle kunna göra gemensam sak. Ingen ser ju abort som ett självändamål. Frågan hur man får ner aborttalen skulle kunna vara fruktbar att samarbeta kring.

Jag menar att abort-debatten i USA, såsom den nu är konfigurerad, är en guldgruva för republikanerna. Det är inte troligt att det vore bra för dem om de vann den frågan.

Republikanerna har kidnappat abortfrågan och genom den gjort en stor del av amerikanska kristna till sin gisslan, ivrigt påhejade av politiskt enögda pastorer. Att denna fråga från början inte följde demokrat/republikan skiljelinjerna har alla glömt nu. Jesse Jacksson, legendarisk medborgarrättskämpe var, liksom många andra demokrater, ”pro-life” från början. En del konservativa argumenterade för abort ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: det är billigare att erbjuda abort än att erbjuda stöd för ensamstående mödrar.

Genom att göra frågan till ett antingen-eller så missar man frågan hur man kan arbeta för att få ner aborttalen. Istället får man en debatt för eller emot kvinnans eller fostrets rättigheter. Diskussionen blir ohanterlig, omöjligt för bägge sidor att revidera någon position.

När Bush den yngre kom till makten så steg antalet aborter i USA för första gången på 20 år. Förklaringen ansågs av vissa vara att de ekonomiska förutsättningarna för unga kvinnor blev sämre. Alltså: om man är intresserad av att få ner aborttalen är det mer effektivt att försöka se hur man kan förbättra förutsättningarna att ta emot barnet eller åtminstone föda det, för de som av olika skäl överväger abort.

Människan (och kyrkan) som personlig eller åsiktsbärare
På senare tid har jag läst två resonemang som relaterar till den politiska dynamik som vi har fått där människor reduceras till sina åsikter.

I Ylva Eggehorns bok Språk för en vuxen tro finns ett intressant resonemang kring kyrkans roll, där Ylva citerar Gustav Wingren. Wingren säger att i en kontext där kyrkans roll som gemenskap och diakonal närvaro har försvagats – delvis på grund av att välfärdsstaten har tagit över dessa funktioner – så kan kyrkan riskera att reduceras till att bli någon som står på ”torget” och förkunnar åsikter. Åsikter som i många fall skiljer sig från vanliga människors åsikter.

Det leder till, menar Wingren, att människor börjar uppfatta kyrkans närvaro ”främst som ett tryck” och inte som en befriande närvaro.

I kontrast till detta lyfter Eggehorn fram att i berättelsen om hur ”lagen” ges i Gamla Testamentet så föregås det dels av befrielsen ur Egypten och dels av ett möte med Guds skönhet. ”Lagen” har alltså en relationell kontext där Guds har uppenbarat sig själv som en befriande och vacker närvaro. Lagens bokstav dödar, men Anden ger liv, säger Paulus, och det kan man nog förstå som syftandes på lagen abstraherad från denna kontext av Guds närvaro.

Detta går att relatera till en distinktion mellan olika typer av teologiska glasögon, som jag kom att tänka på när jag läste Joel Halldorfs bok Gud: jakten. I den boken tycker jag att man kan säga att Haldorf lånar ut ”teologiska glasögon” till läsaren och sen tittar på olika samtidsfenomen med hjälp av dessa.

Jag kom då att tänka på en vän jag hade för 15 år sedan som jag uppfattade hade sina ”kristna glasögon” på sig hela tiden. Men skillnaden mellan Halldorfs teologiska glasögon och min väns, var att den senares glasögon delade in världen i två zoner: tillåtet och otillåtet eller ”kristet” och ”icke-kristet”. De glasögon Halldorf lånar ut liknar mer 3D-glasögon. Vi kan se mer och djupare med hjälp av dessa.

När Halldorf exempelvis använder begreppet ”homo adorans” eller ”den dyrkande människan” så avtäcker det fler aspekter av mänskligheten än vad vi har språk för i en rent sekulär begreppsvärld. Man måste inte anta att detta ger ett sant perspektiv för att inse att det tillför en dimension för människosynen.

Och det här är här problemet med kulturkrigskristendomen visar sig: eftersom dess förespråkare inte förmår förmedla ett 3D-perspektiv utifrån vilket ”lagen” blir en begriplig respons, så vill man istället använda det juridiska ramverket som främsta incitament för att få människor att bete sig i enlighet med lagen, med Guds bud.

Påstående-kunskap och person-kunskap
Den här abstraktionen av etiken från det ”fördjupade seendet” eller från Guds skönhet och godhet, kan även belysas av ett resonemang i Eleonore Stumps bok Wandering in Darkness.

När jag läste detta resonemang så insåg jag också att dynamiken ovan inte enbart finns på den konservativa sidan. Den finns också hos vissa medvetna (”woke”) personer på vänsterkanten. Det handlar i bägge fall om att dela in världen i de rättfärdiga och de orättfärdiga beroende på vilka åsikter de förfäktar.

I sin bok skiljer Stump på vad hon (som idealtyper) betraktar som Dominikanska (efter Dominicus, som startade Dominikanerorden) och Franciskanska (efter Franciskus, som startade Franciskanerorden) förhållningssätt till (exempelvis) lag och bud. I grunden betecknar dessa idealtyper å ena sidan en föreställning om att tron kan förstås som en serie påståenden eller att tron – och etiken – är ett uttryck för ”person-kunskap”.

Den dominikanska (betraktad som ideltyp) försöker främst argumentera fram ett moraliskt perspektiv hos den andre. Det franciskanska försöker istället gestalta ett liv som i sig självt övertygar och inspirerar till att söka det goda.

Men oavsett om man är mer dominikanskt eller francisckanskt lagd så kan man ta fasta på att lagens kontext är en relation med Guds godhet och skönhet.

En av de mest uppmärksammade nyheterna sista veckan är påve Franciskus uttalanden i en dokumentär som snart har premiär om att han stödjer en civiläktenskaplig lagstiftning som ger ett lagligt skydd för homosexuella som lever ihop.

En del vill mena att detta inte är signifikant, eftersom påven som kardinal och biskop i Buenos Aires också stödde en civiläktenskaplig lagstiftning, även om han inte fick med biskopskollegiet på det. Men det som jag uppfattar som signifikant är det påven säger i samband med att han uttalar stöd för detta:

“Homosexual people have the right to be in a family. They are children of God and have a right to a family. Nobody should be thrown out or be made miserable over it. What we have to have is a civil union law—that way they are legally covered. I supported that.”

Det här låter i mina öron som ett bejakande av att det finns något positivt och eftersträvansvärt i att homosexuella får bilda en egen familj, även om det inte innebär ett teologiskt likställande med ett traditionellt äktenskap.

Att få höra detta måste vara som att befinna sig i en annan existentiell galax än om man hör en biskop säga att ens samlevnad är bland de grövsta synder som finns och att Gud skickar både det ena och det andra på världen ”som straff” för homosexualitet – som det ju förekommer att prelater säger.

Så, jag tror att det finns anledning för oss som teologiskt bejakar homosexuella relationer att glädjas över detta uttalande, och det torde innebära början på slutet för retoriken kring homosexualitet som en av de grövsta synderna. Det är ju inte särskilt kompatibelt med påvens bejakande av att de har en rätt till familj.

Oberoende av hur teologer ser på homosexualitet så tror jag de borde inse att det rör en av de mest fundamentala aspekterna av vad det är att vara människa och vara skapad till Guds avbild: längtan efter närhet, att ingå i en intim Jag-Du-relation, att denna psykologiska närhet också får uttryckas fysiskt.

När man som katolska kyrkan accepterar att det finns människor som har en genuin homosexuell disposition, att sexualiteten ska vara ett uttryck för en psykologisk intimitet som därigenom fördjupas, att sexualitetens ”telos” är gemenskap och överlåtelse, och att detta i princip är tillgängligt för homosexuella så tappar argumentet emot sin tyngd. Det går att bejaka att en aspekt av sexualiteten inte är tillgänglig i homosexuell sexualitet: reproduktion, utan att dra slutsatsen att homosexuell sexualitet därför är omoralisk.

Att reproduktionen skulle vara sexualitetens moraliska ”sine qua non” går inte ihop med kyrkans egna uppmaning till heterosexuella par att försöka pricka in de perioder där man inte är fertil.

Eftersom den katolska kyrkan resonerar kring etiken ”naturrättsligt” och inte voluntaristiskt – det vill säga det goda är inte gott för att Gud har sagt det, utan för att det leder till det skapades blomstring och fullkomning – så kan en ny kunskap om homosexualitet leda till en teologisk omprövning av homosexuella relationer. Att som en hjälp-biskop i USA, Thomas Joseph Tobin – som är kritisk till påvens uttalande – säga att det är ”objektivt omoraliska relationer” utan att kunna peka på vari det destruktiva ligger är inte ett uttryck för seriös teologisk reflektion.

Påve Franciskus har någon gång sagt att teologisk reflektion inte ska äga rum i laboratorier utan vid ”fronten”. Det innebär att man kan behöva hitta nya vägar och förhållningssätt, som ändå är trogen de mer fundamentala teologiska perspektiven på (i det här fallet) sexualiteten.

Jag har sedan ett och ett halvt år inget Twitterkonto längre och har dragit ner på mitt Facebook-användande också. Huvudskälet är att det tog för mycket av min tid, uppmärksamhet och energi att fastna i diskussioner på nätet.

Men en annan anledning är också att jag inte längre känner det meningsfullt att diskutera samhällsfrågor på de här plattformarna. Det jag har velat säga har jag redan sagt, men det är samma dynamik som upprepar sig om och om igen. Den går i princip ut på att hitta något att ”rasa emot” och sedan positionera sig emot detta.

Det går inte ut på att försöka förstå och vidga sin kunskapshorisont, eller förstå den andras perspektiv. Det handlar om att bygga gemenskap genom att rasa mot idioter, mot de andra.

Jag brukar använda en liknelse för att förklara hur jag anser att relationen har blivit mellan den mediala offentligheten (inklusive nya, sociala medier) och samhället:

Tänk dig att samhället kan beskrivas som en skola med två våningar. På nedervåningen finns själva ”skolan” – alltså klassrum, elever, matsal och så vidare. På övervåningen finns det ett rum som samlar personer som diskuterar hur det går för skolan och hur man ska hantera och styra skolan framåt.

Alltså: nedervåningen motsvaras i min analogi av den konkreta sociala verkligheten, och övervåningen av den mediala offentligheten där vi diskuterar och försöker tolka den sociala verkligheten, samt diskuterar olika politiska förslag.

I den här skolan, på övervåningen, så gör man olika värderingsövningar där folk tar ställning till vad de tycker om olika förslag om hur man ska hantera nedervåningens (den verkliga skolans) problem.

Det är bara det att laddningen – den symboliska laddningen – i vilket hörn man ställer sig, vilka lösningar man förespråkar – har mindre att göra med vilka konkreta effekter detta skulle få för nedervåningen, det beror i mycket högre grad på vilka som står i de andra hörnen och hur övervåningen talar om de olika förslagen., vilken tolkningsram och vilket narrativ kring förslagen som får genomslag.

Därför blir det en väldigt hetsig och till synes ändlös debatt om just narrativet och hur de övrigas förslag ska inramas.

Så har det blivit i offentligheten. Vi ställer oss inte i ett hörn (förespråkar ett förslag) främst för att det ska lösa problem på nedervåningen, utan främst för vad det säger om oss i den sociala situationen på övervåningen, där värderingsövningarna görs.

Det har lett till en inverterad syn på relationen mellan materiella/konkreta och det ideella/abstrakta än vad som finns i klassisk marxism. Nu är idéerna, tolkningarna, berättelsen, primär och nedervåningens konkreta verklighet sekundär.

Det fyller framförallt ett andligt, eller snarare en psykologisk, emotionell funktion, inte en funktion av att lösa konkreta problem på nedervåningen.

I Marx uttalande om att ”Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” så är det försonande draget just att det är de som lider mest av världens orättvisa som behöver religionens tröstande illusion.

Men det försonande draget finns inte i medelklassens användande av den mediala offentligheten för att putsa på sin egen persona: det är just de resurs-starka, de som skulle kunna ägna sig åt att försöka se samhället och samarbeta för att komma med konstruktiva lösningar, som istället ägnar sig åt en social status-jakt och – märk väl! – att brännmärka dem som ofta nog kommer från en lägre samhällsklass och har lägre grad av kulturellt kapital.

En annan möjlighet hade varit att försöka fånga upp det som kan vara korrekt i deras missnöje och hjälpa dem att omvandla den till en mogen politisk respons. Det är ju just det som de stora politiska ledarna har gjort: fångat upp människors nöd/missnöje och hjälpt dem att omvandla den till en politisk kamp som är konstruktiv och inte destruktiv.

Men i en tid där det personliga identitetsbyggandet sägs ha ersatt samhällsbyggandet så är en sådan utveckling helt följdriktig. Himmel och jord må brinna, men jag har min twitter-persona!

Man brukar ibland säga att alla Guds attribut är förenade: hans kärlek är hans godhet som är hans makt. Vi uppfattar Guds attribut som distinkta, ungefär som ljuset som bryts genom prismat och får olika färger, men egentligen är de hos Gud en enhet.

Jag tycker att jag sällan får mer än en intuitiv förståelse för detta – och mer kan man nog inte få, det ligger nog i sakens natur. Senaste gången jag fick en sådan aning var när jag lärde mig att för Thomas av Aquino är ”makt” egentligen att kunna föra något från potentialitet till aktualitet. Det är att kunna förverkliga ett tings natur. Att Gud är allsmäktig betyder att han kan föra alla ting från potentialitet till aktualitet. Dessutom kan Gud skapa i den mer radikala bemärkelsen att göra så att något existerar. (För rationella varelser måste denna övergång från potentialitet till aktualitet dessutom ske inifrån: Gud ”rör” dem genom att visa det sanna och det goda.)

Guds makt blir alltså identisk med hans godhet och kärlek: det är i kärlekens natur att vilja den andre och få denna att realisera sig själv, sitt eget väsen. Det onda har ingen makt; det för inte från potentialitet till aktualitet utan bryter bara ner.

Jag kom nu att tänka på hur Guds olika attribut ”hänger ihop” och att det ibland är så också när det gäller Guds handlande ”i världen”: Guds försoning, skapelse, frälsning och handlande i världen har en underliggande enhet.

I skapelseberättelsen heter det att jorden var ”öde och tom” – tohu wa-bohu – det var en ”oordnad tomhet”. När Gud skapar världen formar han den till en livfull plats som har en struktur, ett kosmos. Så beskrivs också syndens respektive frälsningens dynamik: synden dödar och skapar kaos, frälsningen skapar liv och helhet.

Guds handlande i historien benämns ofta uppenbarelse och frälsning. Men ibland är det just avslöjandet, uppenbarelsen, som är frälsningen. ”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Alltså: kanske finns en slags liknande enhet i Guds handlande som det finns i Guds natur.

Frälsningens dag är också domens dag då den djupaste verkligheten blir uppenbar, sanningen avtäcks.

En sådan liten upplevelse av ett ”frälsande avslöjande” fick jag igår när den evangelikala tidskriften Christianity Today talar sant om president Trump och avslöjar för alla evangelikaler det dåraktiga i att fortsätta stödja honom. Detta nyktra avklädande av Trump är en slags dom, men också en slags befrielse eftersom den talar sant och därigenom, genom sin roll i den evangelikala kristenheten, förändrar den sociala verkligheten.

Detta avslöjande är en slags frälsning. Jag säger inte det här för att jag ”hatar Trump” men för att delar av kristenheten i USA har varit förvirrad. Detta klargörande är en dom men samtidigt en befrielse från den förvirringen och den illusionen.

Under hösten har det varit en del diskussioner kring Skolverkets önskan om att först skippa antiken i historieundervisningen för att istället fokusera mer på efterkrigstiden och sedan tona ner Bibelns betydelse i läroplanen i religionskunskapen.

Skolverkets ambitioner för historieundervisningen är dock mer omfattande än att ta bort antiken. Som PJ Anders Linder uppmärksammade i en artikel i Borås Tidning:

”Vad gäller den äldre historien har uppfattningen spridit sig att det bara var antiken som Skolverket ville hiva över bord.  Professor Hans Albin Larsson, som bland mycket annat också har varit överdirektör vid Skolinspektionen, har gjort en genomgång av Skolverkets förslag i ett antal ämnen och konstaterar att detta är fullständigt fel: ”Det är inte bara antiken som lyfts bort. Sådana begrepp som medeltiden, renässansen, stormaktstiden, barocken, upplysningen, frihetstiden, den gustavianska tiden etc. lyser också med sin frånvaro.”

Allt detta har fått mig att tänka på en strof i Blå tågets låt ”Den ena handen vet vad den andra gör”:

”Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften” som handlar om hur skolan formar eleverna efter kapitalistiska intressen. Hur är kopplingen?

Jo, jag uppfattar att man alltmer går ifrån ett ideal av bildning, där den enskilde ges tillgång till kunskap, kultur och historia, till vad vi lite dubbeltydigt kan kalla upplysning.

Dubbeltydigt eftersom grundtanken å ena sidan verkar vara att framställa tillvaron som en endimensionell konflikt mellan traditionellt och modernt och där vi skall ges – inte redskap att forma våra egna uppfattningar – utan snarare ”upplysning” om vad som är det korrekta (moderna) att tycka och tänka.

I det perspektivet går de förklarande notiserna på Nationalmuseum in i samma ängsliga samtidstendens om att inte bara ge besökarna tillgång till kulturen utan också upplysa dem om det rätta sättet att se på kulturen, som tanken att man kan ta bort antiken för att istället fokusera på tiden efter 1945: det är ju trots allt under den tiden vi blir riktigt upplysta.

Problemet är att medan vi genom bildning och kunskap om (till exempel) historien får tillgång till perspektiv som blir nycklar till att tänka och förhålla oss fördjupat, medvetet och reflekterat både till samtiden och existensen så fungerar ”upplysningen om hur det förhåller sig” som en kortslutning av reflektionen.

Detta eftersom den både tenderar att ge oss en slutsats snarare än material för att tänka (dessutom ofta i dagsaktuella, politiska frågor) men också en given infallsvinkel till all kultur och historia utifrån en modern rättighetsdiskurs.

Vi riskerar att möta en entydig värld där allt redan är tolkat åt oss, eller ”skildrat” som Stina Oscarsson skriver i sin intressanta krönika om ett besök på Nationalmuseum.

Vi läser en 1800-talsroman och förstår att vi ska tänka på relationerna mellan könen i boken, inte på livets förgänglighet – som kanske, eller kanske inte, är det som hade spontant varit det vi blivit mest drabbade av. Det är just frånvaron av öppenhet för vad den enskilde själv drabbas av som är problemet.

Vi förstår vad den korrekta tolkningen är, men vi lär oss inte att själva tolka. Att tänka kritiskt har blivit liktydigt med att ha vissa uppfattningar. Men för att travestera uttrycket ”att läsa utan att förstå är inte att läsa” så kunde man väl säga att förstå utan att tänka är inte att förstå.

PJ Anders Linder skriver i Borås Tidning om skolverkets ambitioner för litteraturkunskapen:

”DN:s Jonas Thente har i ett par angelägna artiklar uppmärksammat hur Skolverket vill förändra formuleringarna om skönlitteratur i kursplanen för högstadiet. I det nu gällande dokumentet talas om ”lyrik, dramatik, sagor och myter”. I förslaget föreslår Skolverket läsning om ”utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”. I stället för att få hjälp att navigera i de stora berättelsernas rymder ska de stackars eleverna få ägna även svensklektionerna åt några av samtidens allra mest ältade samhällsfrågor.

Tanken är uppenbarligen att litteraturen har ringa värde ifall den ”bara” är litteratur, verklig betydelse får den först när den ställs i de korrekta värderingarnas tjänst. Som så ofta blir det hypermoderna förvillande likt det allra mest gammaldags och förstockade.”

Linder fortsätter:

”I stället för historiska händelser och personer ska studierna inriktas på ”analys av historiebruk”, det vill säga hur individer och grupper använder historien för att främja sina materiella eller ideologiska intressen.”

Det finns många perspektiv man kan lägga på historiska skeenden, men att så tydligt välja ut ur vilken synvinkel man ska se på och närma sig historien kommer alltför nära att vilja ge eleverna slutsatserna snarare än underlaget.

Läs: Stina Oscarsson ”Museibesöket blir som en lektion i grundskolan”

Läs: PJ Anders Linder ”Med skolverket från kunskapsskola till bullshitskola” och ”Skydda eleverna från skolverket”

Jag har dragit ner en del på mitt Facebook-missbruk (and there was much rejoicing) och därför kommit lite sent in i nyhetsflödet. Men tidigare i veckan cirkulerade en text från Marty Sampson, tidigare lovsångsledare i Hillsong, där han förklarar varför han inte längre kallar sig kristen. Dessutom har en pastor och författare vid namn Joshua Harris också sagt detta.

I berättelsen om den förlorade sonen heter det i grundtexten att han ”kom till sig själv” när han efter att slösat bort sitt arv hamnat i ett arbete i en svinstia (extra förnedrande för en jude, förstås) och vänder hemåt igen.

Det är en intressant företeelse när människor kommer till ”botten” och vänder om. Där finns en utgångspunkt för att något nytt och äkta ska växa fram.

Ibland kanske en sådan omvändelse leder ut ur tron, i alla fall när det finns något oautentiskt över ens förhållningssätt till tron.

Kan kyrkan ha ett tolkningsraster som möjliggör tolkningen att människor lämnar tron är en slags omvändelse, som i viss mening för dem närmare Gud? Inte så att kyrkan menar att tron är falsk.

Bara att människors och gemenskapers förhållningssätt till tro ibland är falsk och att första steget då är att lämna detta.

Som C S Lewis skriver nånstans: för den som fastnat i ett koppel runt en lyktstolpe är inte snabbaste vägen framåt att fortsätta framåt, först måste man gå bakåt.

Det kan hjälpa här om man skiljer på tro som existentiell attityd (faith) och tro som övertygelser (belief).

Jag tror Gud är mer intresserad av vår ”faith” än av vår ”belief”, om faith står för vår känslighet för sanningen och godheten var den än den visar sig.

Ett totalt upp-och-ner-vänt exempel på detta såg jag för några år sedan då någon på Facebook menade att de muslimer som skyddade kristna kyrkor inte kunde göra det av äkta kärlek för att ”de var muslimer”. Då var etiketten viktigare än innehållet.

Utifrån denna distinktion mellan faith och belief finns det goda möjligheter att tolka Marty Sampsons lämnande av tron som en slags omvändelse som är ett uttryck för hans känslighet för sanningen och godheten.

Det finns säkert många andra aspekter också, men det är åtminstone ett perspektiv som bör komma fram.

Det finns en del alldeles utmärkta frågor i Marty Sampsons text, däribland:

”How can God be love yet send four billion people to a place, all ‘coz they don’t believe? No one talks about it.”

Det här var verkligen ett problem för mig när jag precis blivit kristen. Jag kunde inte fatta varför man både skulle missa erfarenheten av Guds kärlek i detta liv och nästa liv.

Nuförtiden är mitt synsätt väldigt annorlunda. I likhet med katolska kyrkan är jag optimistisk om vilka som når Gud (eller snarare: som Gud når). Wilfrid Stinissen skriver i en av sina böcker att ”alla som inte helt har stängt sig för Guds kärlek kommer att möta honom i livet efter detta”. Gud är alltså snarare sådan att om vi ger honom lillfingret så tar han hela handen, än att Gud skulle konstatera att vi inte är helgon och därför avvisa oss helt och hållet. Den enda som kan avvisa helt och hållet är människan – och det är det kanske ingen som gör.

Det här tycker jag man åtminstone är skyldig att berätta för sin församling: i den kristna kyrkans historia finns det tidiga och stora tänkare som tänker sig att alla människor blev frälsta.

Både Marty Sampson och Joshua Harris beskriver sin nyfunna position som en befrielse. Jag kommer att tänka på en brevväxling mellan Tomas Andersson Wij och Martin Lönnebo i tidskriften Pilgrim 2000/3. Tomas skriver i sitt brev att ”min och Guds personliga relation går inget vidare” och det har med intellektuella tvivel att göra.

Där säger Lönnebo att han blir glad av Tomas brev – ”vilket är märkvärdigt, för i och mellan raderna finns det smärta, det är en berättelse om något dyrbart du förlorat, det är ett bekännelsebrev”.

Denna smärta är tydligare i Andersson Wijs brev än i Marty Sampsons och Joshua Harris brev. Varför blev Lönnebo glad då?

”Därför att det var ett brev sänt från den egna nöden buren av ärligheten och modet – dessa två stränga postiljoner – till den riktige Guden. Önsketänkande däremot kan vi inte lita på, men väl se på med barmhärtighet.”

Det finns något i dessa bekännelser som kommer från en djup punkt inom dem själva. Ylva Eggehorn har någon gång använt uttrycket ”moralisk nollpunkt” för att hjälpa Göran Greider att tolka sin vision av Jesus.

Jag tycker det finns ett sådant drag i de här berättelserna där de gör upp med den kristna kulturen.

I berättelsen om den förlorade sonen står det i den grekiska texten att han ”kom till sig själv”.

Det är här vi möter Gud.

Min fråga är: hur kan vi forma en kristen kultur som främjar denna autenticitet? Insikten om att ärligheten är den bästa mötesplatsen med Gud, hur odlar vi och förmedlar den?

För det andra: hur kan vi forma en kyrka som ger teologiskt genomarbetade svar på dessa helt rimliga frågor? Det är ett systemfel om dessa framstående personer i sina sammanhang inte har några redskap för att bearbeta intellektuella frågor kring tron.

Om allting man har är en hammare ser allting ut som en spik. För den karismatiska kristenheten ser allting ut som känslomässiga tvivel, eftersom det vet man hur man ska hantera. Det är intressant att det är just en lovsångsledare som inte kan undgå att brottas med dessa intellektuella – kognitiva – frågor.

Det säger något om att det inte är tillräckligt med starka gudstjänster för att nära människors tro.

Thomas av Aquino säger att vi måste följa vårt samvete. Även om vårt samvete hamnar i konflikt med kyrkan. Det är bara om vi följer vårt samvete som vi kan bli autentiskt övertygade om det som är sant.

Men om vi sitter fast i en kultur och säger och gör saker som vi inte tror egentligen, då kan vi ju egentligen aldrig möta Gud. För att möta Gud måste ju vara att ärligt öppna sig för den yttersta sanningen och den yttersta godhet som Gud är.

Därför finns det något i Marty Sampsons och Joshua Harris uppgörelser som gör mig glad.