Det här är en fråga som behöver diskuteras mycket mer än vad som är brukligt. Här är ett sätt att se på det, som delvis är katalyserad av min pågående läsning av Eleonore Stumps bok Wandering in Darkness. (Jag skrev detta först som en uppdatering på Facebook men kom på att det kanske funkar bättre som ett bloginlägg.)

Jag har fått en aha-upplevelse: människan är en moraliskt medveten varelse vars moraliska ideal och insikt överstiger hennes moraliska kapacitet. (Detta är inte själva insikten, men liksom bakgrunden för insikten, så att nu inte någon tror att jag är alldeles tappad bakom en vagn! 😉 )

Filosofen Harry Frankfurt beskriver människan som en varelse som kännetecknas av att hon inte bara har medvetna begär, utan att hon också har andra-ordningens begär. Hon skulle vilja vara en person som ville vissa saker och inte ville vissa andra saker. Exempelvis: människan kan ha ett andra-ordningens begär att hon hade ett första-ordningens begär att vara generös.

På grund av att människan ganska ofta har ett första-ordningens begär som inte är i linje med hennes andra-ordningens begär blir hon en moraliskt splittrad och moraliskt brottande varelse. För Frankfurt är en fri människa en människa vars första-ordningens begär är i harmoni med hennes andra-ordningens begär. Det här är också i enlighet med vår upplevelse av frihet: vi känner oss som mest fria när vi handlar helhjärtat, i kontrast till när vi måste lägga mycket energi på att kontrollera oss själva.

För Eleonore Stump, i hennes bok Wandering in darkness så bygger både skuld och skam-erfarenheter på en av den enskilde insedd skillnad mellan den hon skulle vilja vara och den hon är. Skulden och skammen gör att vi ibland döljer oss själva – vi blir mindre transparenta – för varandra, och ibland också för oss själva.

I syndafallsberättelsen heter det att människan äter av trädet som ger kunskap om ”gott och ont”. Då öppnas hennes ögon och hon ”ser att hon är naken” och hon skäms – och försöker dölja sig för andra människor, och för Gud.

Förutom att detta är en erfarenhet vi väl alla kan relatera till, så skulle man kunna tänka sig att detta betecknar den punkt i historien då människan når moralisk medvetenhet – en punkt som måste ha uppkommit under historien, oavsett vad vi tror i övrigt.

Den moraliska medvetenheten öppnar kanske också för en djupare form av förening (eftersom vi kan göra saker för andra ännu mer intentionellt och medvetet), men också för en alienation, som vi ser är den första konsekvensen av ätandet av äpplet.

Thomas av Aquino säger någonstans att vi kan argumentera för ett behov av uppenbarelse, eftersom vi kan inse att att vi inte kan ta reda på så mycket om Gud på egen hand. (Så om Gud finns och vill att vi ska lära känna honom är det rimligt att vänta sig att han uppenbarat sig.)

På ett liknande sätt skulle man kunna säga att människans ”naturliga tillstånd” av moralisk medvetenhet och kamp också pekar på behovet av moralisk hjälp.

Den här läsningen innebär att människans ”naturliga tillstånd” inte är ett naturligt tillstånd i betydelsen ett tillstånd där människan är i harmoni med sig själv. Snarare är det ”naturliga tillståndet” något som drar människan till att hitta en vilo-punkt genom att hon överskrider sig själv i en relation där hon kan bli moraliskt helad. Det här skulle också vara i enlighet med universums generella mönster av att ”transcendera sig själv” . Universum förverkligar sig självt genom att transcendera sig självt, som någon uttryckt det.

Precis som människan ”av naturen” är en gemenskapsvarelse men inte har sina relationer som en ägodel, utan får och formar dem under livets gång, så kan man alltså säga att människan är skapad så att hon behöver bli moraliskt helad, eller frälst.

Samtidigt är ”frälsning” dock inte i första hand att bli moraliskt helad, utan att bli förenad med Gud vilket, i sinom tid, leder till moraliskt helande (oftast i himlen).

Även människans begär efter det goda för henne utanför sig själv och mot Gud, Thomas av Aquino säger ju att människan av naturen söker lyckan, som är Gud. Människans ”naturliga tillstånd” i betydelsen där hon är i sitt rätta element, i sitt esse, är ett tillstånd där hon överträffat sig självt; hennes ”naturliga tillstånd” är ett ”över-naturligt tillstånd”. Naturen som sådan är sådan att den har en dyanmisk riktning.

Precis som människan av naturen är en kulturvarelse, och kulturen inte är en inneboende del av naturen, så är tanken här alltså att människan av naturen är en varelse som behöver överskrida naturens förutsättningar för att nå fram till sig själv.