Blogginlägg

”Gud är arg”-retoriken är dålig teologi

När jag kom till tro som femtonåring så var det efter en period efter sökande efter mening med existensen. (Jag inser att jag inte är helt unik i att ha haft såna funderingar… Men jag säger det för att ge en kontext till det jag tänkte säga här nedan):

Min väg till kristen tro gick via buddhismens tanke om att orsaken till människans problem, och, som man säger i buddhismen, att livet är lidande, är hennes livstörst, som gör att hon hela tiden söker efter en tillfredsställelse som hon inte får av tingen i världen.Detta tycktes mig vara en ganska god beskrivning, och jag menar fortfarande att det fångar något viktigt.

Så småningom kom jag till kristen tro och tolkade då denna livstörst som en längtan efter Gud. Detta är en grundbult i katolskt tänkande om människan: hon söker av naturen Gud – sin ultimata lycka – och denna kan hon inte få utan gemenskapen med Gud, för det är samma sak..

Augustinus sade: ”sök det du söker, men inte där du söker” vilket jag tyckte och tycker stämmer väldigt väl.

I vissa andra kristna sammanhang, och det inkluderade de sammanhang där jag rörde mig efter att jag kommit till tro, har man istället en tendens att tänka på relationen mellan Gud och människa som i grunden antagonistisk. Här kan det låta som att anledningen till att människor inte är kristna är för att de inte vill ”böja sig under Guds bud”. Människan är efter syndafallet inte längre ”gjord för Gud” – det är inte längre som Augustinus säger att ”Gud, du har skapat oss till dig och våra hjärtan är orolig innan de finner ro i dig.”

Men detta stämde inte med min erfarenhet. Augustinus uttrycker det istället såsom jag uppfattade det: För mig var Gud svaret på en djup längtan.

Detta skulle jag säga har ganska stor betydelse för hur man tänker kring och talar om relationen mellan Gud och människan.

De senaste dagarna har det i vissa kristna sammanhang diskuterats lite om en påstådd profetia men i den här diskussionen skulle jag säga att det som diskussionen snarare handlar om är om Guds relation till människan i grunden är antagonistisk. Utan att ta ställning till profetian skulle jag alltså vilja belysa den här frågan, som är mer intressant och mer grundläggande.

En vän som tillrättavisar är något annat än en fiende som hotar.

En hel del av de som företräder ”Gud är arg”-retoriken föreställer sig det som om människan givits ett fullkomligt paradis som hon har förstört genom att vända sig från Gud.

Men den bilden går inte ihop med evolutionen och vår naturvetenskapliga kunskap om världen.

VI har fötts in i en ofullkomlig värld, med sjukdom och lidande, och vi är moraliskt svaga.

Gud, om han finns, måste om han är kärlek relatera till oss mer som en läkare och lärare än som en åklagare.

Händelsevis så betyder ju det hebreiska ordet ”satan” åklagare, medan Gud kallas för ”hjälpare” i både Gamla och nya testamentet och det grekiska ordet som ofta används för den helige Ande (parakletos) brukar översättas med den som för vår talan, eller vår advokat.

Om man inte gestaltar den här grundläggande hållningen skulle jag säga att ens teologi inte går ihop med två _helt säkra_ saker:

enligt kristen teologi är Guds väsen kärlek och vill kärlek.

Vår värld har kommit till genom en evolutionär process.

Så, mer grundläggande än frågan om hur man ser på en viss profetia, finns en grundläggande ontologisk och fundamental-teologisk skillnad.

Om Gud ser på vår värld mer som ett sjukhus och en plats för formande än som en rättssal, så är inte ”Gud finns och förresten är han väldigt arg”-retoriken modig och frimodig, utan ungefär som att nån gick omkring och sade det på ett sjukhus. Det är inte modigt, det är egocentriskt.

Det här utesluter inte en helig vrede och ett patos, men i Bibelns betoning är denna en med-känsla med andra, inte att Gud är kränkt för sin egen skull. Det är utnyttjandet av den svage och fattige som mer än något annat väcker Guds vrede i Bibeln.

Och Guds vrede är inte en destruktiv vrede utan en befriande vrede. En del teologer låter som att Gud blir så upprörd över att vi bryter ner hans skapelse att han tänker förstöra den ännu mer.

Och när vi ändå är inne på det: vad kan dom innebära, utifrån det här perspektivet? Jag tror det är, som någon sade om skärselden, att se sig själv i helt klart ljus. Det är alltså inte så att dom och straff är olika saker: att se sin synd är smärtsamt. Om Hitler i helt klart ljus skulle se och inse vad han ställt till med så vore det förstås fruktansvärt.

Men, som ju också tanken med skärselden är, det här är en potentiellt konstruktiv smärta, en renande smärta. Försoningens smärta är annorlunda än att bli slagen av sin fiende..

Men det kräver att man är beredd att möta sanningen, även när den gör ont. Men annars kan man ju inte bli sig själv och om man inte blir sig själv, kan man inte möta Gud, för man är inte närvarande i sitt innersta, där gemenskapen finns.

Om det är någon jag bakat sockerkakor till så är det dig Sofia

Sammanfattning

Det som är kontentan av det här blogginlägget är följande: jag undrar vad mer som krävs  av Sofia Lilly Jönsson för att hon ska se en som en samarbetspartner och inte som någon som är ”emot” henne?

När det gäller teologiskt perspektiv står jag mycket närmare henne än flera av ”Killarna” (så långt jag nu kan bedöma den saken – givet att jag knappt känner dem) och jag har skrivit gratis i hennes Tidskrift Evangelium, även när ett utlovat arvode ställdes in (för att de budgeterat fel).

Jag har varit entusiastisk och stöttande för hennes projekt – Tidskriften Evangelium – jag har ofta delat hennes texter, citerat henne i offentliga texter och tagit upp hennes hjärtefrågor i blogginlägg och tryckt press.

Jag har gjort detta trots att Sofia vid några tillfällen varit rätt otrevlig mot mig, och trots att det här stödjandet är allt annat än ömsesidigt.

Det vi också bör komma ihåg att så länge jag känt Sofia har jag gjort det med följande struktur:

hon var chefredaktör jag var gratisarbetande frilansskribent som pluggade heltid och jobbade 40 % på gruppboende

hon är oerhört etablerad skribent, jag är en glad amatör.

Sofia tog bort mig som vän från Facebook nån gång 2014/ 2015 och kort därefter la hon upp, från sin privata Messenger-kommunikation, en nedsättande kommentar om mig (för att jag föreslagit ett bloggschema på Evangelium-bloggen) som en annan skickat privat till henne, när hon hade en serie inlägg från Evangelium-tiden.

Sofia började följa mig på Twitter igen den 21 december 2017 och på Facebook är vi inte vänner sen 2014/2015.

Så här ligger det till: jag har vänt andra kinden till ett antal gånger i min relation till Sofia Lilly Jönsson. Det är också så att hon i sak är en skarp skribent och kritiker vars perspektiv jag till 80 % brukar dela.

Men det finns liksom en gräns när en sån här typ av relation inte är hållbar längre och den har inträtt nu.

Ändamålet helgar inte medlen.

Inledning

I sin långa bloggtext som publicerades i fredags nämner Sofia Lilly Jönsson mig som en av ”Killarna”.

Till en början bekom det här mig inte särskilt mycket. Det blev ju nästan hedrande att nämnas i det sällskapet av väldigt etablerade personer (även om det förstås inte var syftet).

Men ur generell synvinkel var en av de första sakerna jag reagerade på att jag ansåg att hon blandade konfliktlinjer.

Den grundläggande konfliktlinjen som Jönsson tillämpar när det gäller att förstå religionen i det offentliga är den inom Svenska kyrkan mellan fördjupning och förflackning i folkkyrkans namn.

Denna anlades som ett raster över allt som sägs om religion i offentligheten och på alla som säger något om religion i offentligheten, från Björn Wiman till Schüldt till Antje Jackelén till Joel Halldorf. Tyvärr verkar det som att Jönsson menar att hennes kyrkokritik (som jag till stor del delar) är det enda som är relevant när man talar om religion i offentligheten.

Därmed blir också allt som andra gör implicit relaterat till Jönsson som den skarpaste kyrkokritikern i Sverige (om vi med kyrkan menar Svenska kyrkan, vilket Jönsson rätt ofta gör).

Som sagt: det bekom mig inte särskilt mycket att jag nämndes där. Men jag ville kommentera det för mina kompisar på Facebook och när jag då började tänka på det, desto mer absurt insåg jag att det var.

För det första har inte Sofia följt mig i sociala medier sen hon för tre år sen avföljde mig och därför missat att jag brukar dela hennes texter, kommentera liknande ämnen och ja, i allmänhet, göra just det som hon anklagar Killarna för att inte göra.

Eftersom mycket i texten handlade om hur folk ska ha hållit Jönsson tillbaka så kände jag att jag ville kommentera det.

Vår relation

Jag har känt / varit bekant med Sofia sen 2012 och inte gjort annat än stöttat henne genom att vara positiv till hennes projekt, dela hennes texter och lyfta liknande frågor.

Jag träffade Sofia Lilly Jönsson första gången hösten 2012 när det var en slags releasehappening i Katedralcaféet i Uppsala för Tidskriften Evangelium. Det var min dåvarande klasskamrat på psykologprogrammet, Josefin Holmström, som bjudit med mig. Jag var entusiastisk och uppmuntrande inför projektet, som jag alltid varit.

Jag anmälde mig som prenumerant och fick ett uppdrag att skriva en text, som jag också skulle få ett arvode för.

Lite senare meddelade Sofia att arvodet skulle dras tillbaka: budgeten räckte inte. Samtidigt hade man också bestämt att göra om prenumerationsformen, man skulle inte längre sälja till privatpersoner, utan allt material skulle ligga ute på nätet.

Till församlingar skulle man däremot sälja lite extramaterial och så kunde man ju ta ut lite högre avgift för prenumerationen när det var församlingar. Ett smart upplägg.

Men givet att jag fick mitt arvode tillbakadraget och man nu gjorde om prenumerationsformen tyckte jag det var orimligt att jag både skulle skriva gratis och – till skillnad från andra privatpersoner – betala för prenumerationen så jag sa att jag säger upp prenumerationen.

Sofia blev faktiskt sur över detta. Men godtog det.

Ja, jag skrev min artikel och jag fortsatte att skriva artiklar då och då, och var glad för det.

I mars 2013 mejlade jag en artikelidé till Jönsson och Josefin Holmström. Josefin och jag hade lite utbyte och sen när Sofia till slut svarade, så svarade hon genom att svara mig och en annan person som hon i mejlet skrev att hon trodde skulle skriva artikeln bättre!

Jag svarade: det här mejlet behöver inte jag få. Om du inte vill att jag skriver det kan du tacka nej, du behöver inte skicka det här mejlet till mig. Efter lite utbyte svarade hon ”Jag är inte bättre än så här.” Inte en ursäkt utan mer bara ett konstaterande.

Ja, okej. Men alla andra du möter då? Vad tänker du kring deras beteende?

Lite senare på våren 2013 var jag och några andra inbjudna på en workshop på ett kommunalt bibliotek i Stockholm  – en jättebra idé – som Sofia anordnade. Inbjuden gäst var en person som var vikarierande understrecket-redaktör på somrarna. Vi hade fått ett rum på biblioteket via en man som jobbade som bibliotekarie där och som också var en person som liksom jag gärna skrev i tidskriften.

De första 20 minuterna satt Sofia och denna man (Understrecket-redaktören) och pratade med varandra. Då sa jag: vi kanske ska presentera oss för varandra? Gå en runda, liksom?

Det gjorde vi. Men den rundan stannade vid Sofia. Vilket innebar att personen bredvid henne, Johan, inte fick presentera sig. Johan var kopplad till tidskriften och som var bibliotekarie på biblioteket. Det var han som sett till att vi fick vara där.

När workshopen var klar och vi skulle lämna biblioteket så gick Sofia bara ut ur biblioteket (talandes med redaktören). Johan, bibliotekarien, skulle ju vara kvar. Så jag sa till Sofia: Johan blir ju kvar här, så vi måste säga hejdå nu till honom.

Då vände hon om och gjorde det.

Men jag har tänkt ibland på den där eftermiddagen, hur extremt Sofias beteende hade bedömts om könsrollerna varit de omvända.

Hösten 2013 var jag på bokmässan för att intervjua teologen John De Gruchy som skrivit boken ”Bekännelser av en kristen humanist”. På ”Se Människan” (Svenska kyrakns scen) kunde man skriva förslag på människor man ville att de skulle bjuda in nästa år. Jag skrev ”Sofia Lilly Jönsson – chefredaktör för Tidskriften Evangelium”. Jag tänkte att det nog var onödigt, att det var självklart att de skulle bjuda in henne. Det var det inte. (Jag skrev även Antje Jackelén och Ulf Jonsson, som jag gärna hade sett i ett samtal där.)

Vilket säger något om det otillgängliga klimatet i Svenska kyrkan, för röster man inte riktigt kontrollerar, där jag och Jönsson ofta gjort liknande analyser.

Jag fortsätter att skriva texter (gratis) för Evangelium – och jag är glad för det. Den sista skriver jag på våren 2014. Någon gång efter det tar Sofia bort mig från Facebook och slutar följa mig på Twitter.

I mars 2015 får jag en skärmdump från en kompis. På Sofias Facebook-vägg har hon börjat lägga ut delar av privat konversation om Evangelium-tiden. Ett meddelande som hon lägger ut är en person som skickat en kommentar privat till henne, med en nedsättande kommentar om mig – inget allvarligt, men inte menat för Sofias vägg – utifrån ett förslag jag hade om att vi skulle ha något slags schema för bloggen.

Sofia brukade klaga på att det var för dålig intensitet på bloggandet. Och samtidigt blev hon oroad om det var för långt. Eller om det var fel på annat sätt, fel profil, fel tilltal, fel någonting. Man kanske måste läsa texten om ogräset och vetet som växer bredvid varandra.

Jag tycker dock att mycket av det som skrevs i Evangelium var väldigt bra. En recension som jag och Marta Axner skrev av en uppsättning av Brott och Straff läste regissören som personligen mejlade oss och tackade för den och bjöd in oss till nästa pjäs hon skulle sätta upp (om Edit Piaff).

Och den recension jag skrev om Johan Heltnes ”Det finns ingenting att vara rädd för” beskrev Heltne som en ”fantastisk text” och inte för att den handlade om hans bok utan för det som jag skrev om spiritualitet. Jag säger nu inte detta för att det egentligen har någon relevans, förutom om det inte vore för att Jönsson verkar ha bestämt sig för att jag inte borde få ha någon plats i det offentliga.

Hursomhelst: jag mejlade Sofia och sa att ”det verkar vara nåt konstigt med din vägg, det finns privata konversationer där” och hon svarade att det inte var något fel, att det skulle vara så.

Vår relation var alltså följande:

jag var gratisskrivande frilansare för den tidskrift där hon var chefredaktör

jag var/är oetablerad, glad amatör – hon var väletablerad skribent i en av Sveriges största tidskrifter.

Hon hade tagit bort mig från Facebook men valde att lägga ut delar av en privat konversation på sin vägg, så att alla som visste vem Christoffer i Evangelium var, kunde se det.

Hursomhelst. Jag markerade för Sofia att det inte var okej och att det var helt onödigt.

Men jag fortsatte att uppskatta Sofia som skribent och jag vet inte riktigt hur många gånger jag har uttryckt detta.

Om Sofia upplever att hennes relation till Svenska kyrkan är att hon står utanför och skriker in, så kan jag säga att min relation till Sofia känns som att skrika in positiva omdömen till en cementhink. Jag har signalerat att jag stöttat hennes projekt, delat hennes texter och tycker att hon är en bitvis fantastisk skribent men det har noll resonans hos henne.

Hon hör inte, eller så är det bara helt ointressant. Vilket är helt okej!

Men om det är så ointressant, varför är det då så intressant att kritisera mig offentligt för att jag inte stöttar henne? Det blir ju bisarrt.

Jag är inte en femtiondel så etablerad i offentligheten som Sofia. Jag skulle inte ha behov av att kritisera en person som var mindre etablerad än mig, om den personen dessutom varit väldigt stöttande!

En stor del av kritiken mot ”Killarna” är att de på något vis utestänger Sofia och inte delar hennes texter och hennes ärenden.

Det ironiska är att Sofia har tagit bort mig från sociala medier och inte följt mig sen 2015.

Under den tiden har jag gjort precis det som hon tycker att man bör göra: delat hennes texter och lyft hennes frågor. Säkert till trötthet för vissa av mina Facebook-vänner. (Alltså att jag lyfter frågorna, kritiska synpunkter på Svenska kyrkan.)

Jag har alltså även efter att Sofia fortsatt vara otrevlig mot mig fortsatt att stötta och delat Sofias texter. Och jag har fortsatt att lyfta frågorna om Svenska kyrkan i just de forumen där hon har slutat att följa mig: på Facebook och Twitter.

Förra året skrev hon en krönika med rubriken ”Allt handlar inte om dig, Antje Jackelén”. Jag skrev ett blogginlägg med den artikeln som utgångspunkt (och citerade och refererade förstås henne) i ett blogginlägg på Läsarna.

En redaktör på Dagen ringde och frågade om han fick publicera en förkortad version av den, eftersom någon på grund av sjukdom inte kunde skriva sin krönika.

Javisst, det går bra. Jag hade inte möjlighet att själv redigera den. Redaktören utelämnade referensen till Sofias Expressenartikel. Men jag tror inte det var vad som väckte Sofias ilska. (Det är istället att jag översatt en bok och har en podd som kommit upp på Twitter, vilket skulle bevisa hur jag blivit inkvoterad. Jag upplyste att sammanhangen var helt andra än de hon föreställt sig, jag har fått de uppdragen via Teologiska institutionen.)

När jag sade till dig att jag tyckte det kändes konstigt att bli kritiserad för mitt beteende i sociala medier när du inte följt mig där sa du att det inte var ”mitt beteende” du kritiserade utan att du bara skrev hur det verkade utifrån ”ditt perspektiv”.

Och min poäng är att ditt perspektiv hade varit annorlunda om du följt mig, och sett vad jag gjort.

Och om inte annat så hoppas jag att andras perspektiv är kompletterade nu.

Det finns andra saker i din text som bör kommenteras och analyseras. Mer allmängiltigt intressanta saker. Men det här behövde jag säga.

Det jag har skrivit här betyder inte att det inte finns briljanta delar i Jönssons text. Exempelvis analysen av det som hände runt jul i Västerås stift.

Och visst förekommer dåliga strukturer. En del av dem består av män.

Men det innebär inte att man ska bli blind för hur det är i det konkreta fallet och att maktrelationerna är klart mer komplexa än att bara fråga sig vilket kön en person har.

Uppdatering: om ditt blogginlägg som myt

Ludvig Lindelöf föreslår på Twitter att jag ska läsa ditt blogginlägg som man läser en myt: en icke-historisk berättelse som förmedlar en principiell sanning. Du svarar att det ”faktiskt är en väldigt bra läsning”.

Ja, det är ju därför texten får ett sånt genomslag. Men problemet är att i en myt använder man inte namngivna konkreta, samtida personer, som läsaren inte förstår ska tolkas som ”den mytologiske Christoffer” och inte den vanlige Christoffer.

För det andra blir det ju nästan absurt, givet vad du själv skriver om myt i ditt ursprungsinlägg:

”Eric tycker att den sortens maktanalys jag sysslar med dödar myten. Han skriver:

”… språket för att beskriva mötet med konsten, det som är kultursidans eller offentlighetens språk där nyttoaspekt och maktanalys långsamt letar sig in mellan orden och bryter sönder dem inifrån. Mörker blir då depression, eld endast uppror och mystik inget annat än förvirring.”

Det är troligen bland annat mitt skrivande han syftar på där, och det är helt riktigt att jag anlägger en maktanalys på kyrkan. Jag tror nämligen att det sista vi behöver odla i medierna i en tid när nästan ingen kan någonting om religionernas fundamenta är svärmerier. Och det första vi ska vara vaksamma för är antiintellektuella drag i religionen. Jag tror att romantik och svärmeri inom religion är någonting kontraproduktivt och potentiellt farligt.”

Så mytens existentiella sida är ”svärmerier” medan att peka ut konkreta personer i en text som inte är historiskt korrekt är en godartad form av myt?

Det resonemanget ”stör mitt ordningssinne” som du brukar säga.