Jag har sedan ett och ett halvt år inget Twitterkonto längre och har dragit ner på mitt Facebook-användande också. Huvudskälet är att det tog för mycket av min tid, uppmärksamhet och energi att fastna i diskussioner på nätet.

Men en annan anledning är också att jag inte längre känner det meningsfullt att diskutera samhällsfrågor på de här plattformarna. Det jag har velat säga har jag redan sagt, men det är samma dynamik som upprepar sig om och om igen. Den går i princip ut på att hitta något att ”rasa emot” och sedan positionera sig emot detta.

Det går inte ut på att försöka förstå och vidga sin kunskapshorisont, eller förstå den andras perspektiv. Det handlar om att bygga gemenskap genom att rasa mot idioter, mot de andra.

Jag brukar använda en liknelse för att förklara hur jag anser att relationen har blivit mellan den mediala offentligheten (inklusive nya, sociala medier) och samhället:

Tänk dig att samhället kan beskrivas som en skola med två våningar. På nedervåningen finns själva ”skolan” – alltså klassrum, elever, matsal och så vidare. På övervåningen finns det ett rum som samlar personer som diskuterar hur det går för skolan och hur man ska hantera och styra skolan framåt.

Alltså: nedervåningen motsvaras i min analogi av den konkreta sociala verkligheten, och övervåningen av den mediala offentligheten där vi diskuterar och försöker tolka den sociala verkligheten, samt diskuterar olika politiska förslag.

I den här skolan, på övervåningen, så gör man olika värderingsövningar där folk tar ställning till vad de tycker om olika förslag om hur man ska hantera nedervåningens (den verkliga skolans) problem.

Det är bara det att laddningen – den symboliska laddningen – i vilket hörn man ställer sig, vilka lösningar man förespråkar – har mindre att göra med vilka konkreta effekter detta skulle få för nedervåningen, det beror i mycket högre grad på vilka som står i de andra hörnen och hur övervåningen talar om de olika förslagen., vilken tolkningsram och vilket narrativ kring förslagen som får genomslag.

Därför blir det en väldigt hetsig och till synes ändlös debatt om just narrativet och hur de övrigas förslag ska inramas.

Så har det blivit i offentligheten. Vi ställer oss inte i ett hörn (förespråkar ett förslag) främst för att det ska lösa problem på nedervåningen, utan främst för vad det säger om oss i den sociala situationen på övervåningen, där värderingsövningarna görs.

Det har lett till en inverterad syn på relationen mellan materiella/konkreta och det ideella/abstrakta än vad som finns i klassisk marxism. Nu är idéerna, tolkningarna, berättelsen, primär och nedervåningens konkreta verklighet sekundär.

Det fyller framförallt ett andligt, eller snarare en psykologisk, emotionell funktion, inte en funktion av att lösa konkreta problem på nedervåningen.

I Marx uttalande om att ”Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” så är det försonande draget just att det är de som lider mest av världens orättvisa som behöver religionens tröstande illusion.

Men det försonande draget finns inte i medelklassens användande av den mediala offentligheten för att putsa på sin egen persona: det är just de resurs-starka, de som skulle kunna ägna sig åt att försöka se samhället och samarbeta för att komma med konstruktiva lösningar, som istället ägnar sig åt en social status-jakt och – märk väl! – att brännmärka dem som ofta nog kommer från en lägre samhällsklass och har lägre grad av kulturellt kapital.

En annan möjlighet hade varit att försöka fånga upp det som kan vara korrekt i deras missnöje och hjälpa dem att omvandla den till en mogen politisk respons. Det är ju just det som de stora politiska ledarna har gjort: fångat upp människors nöd/missnöje och hjälpt dem att omvandla den till en politisk kamp som är konstruktiv och inte destruktiv.

Men i en tid där det personliga identitetsbyggandet sägs ha ersatt samhällsbyggandet så är en sådan utveckling helt följdriktig. Himmel och jord må brinna, men jag har min twitter-persona!