Twitter är medelklassens opium

Jag har sedan ett och ett halvt år inget Twitterkonto längre och har dragit ner på mitt Facebook-användande också. Huvudskälet är att det tog för mycket av min tid, uppmärksamhet och energi att fastna i diskussioner på nätet.

Men en annan anledning är också att jag inte längre känner det meningsfullt att diskutera samhällsfrågor på de här plattformarna. Det jag har velat säga har jag redan sagt, men det är samma dynamik som upprepar sig om och om igen. Den går i princip ut på att hitta något att ”rasa emot” och sedan positionera sig emot detta.

Det går inte ut på att försöka förstå och vidga sin kunskapshorisont, eller förstå den andras perspektiv. Det handlar om att bygga gemenskap genom att rasa mot idioter, mot de andra.

Jag brukar använda en liknelse för att förklara hur jag anser att relationen har blivit mellan den mediala offentligheten (inklusive nya, sociala medier) och samhället:

Tänk dig att samhället kan beskrivas som en skola med två våningar. På nedervåningen finns själva ”skolan” – alltså klassrum, elever, matsal och så vidare. På övervåningen finns det ett rum som samlar personer som diskuterar hur det går för skolan och hur man ska hantera och styra skolan framåt.

Alltså: nedervåningen motsvaras i min analogi av den konkreta sociala verkligheten, och övervåningen av den mediala offentligheten där vi diskuterar och försöker tolka den sociala verkligheten, samt diskuterar olika politiska förslag.

I den här skolan, på övervåningen, så gör man olika värderingsövningar där folk tar ställning till vad de tycker om olika förslag om hur man ska hantera nedervåningens (den verkliga skolans) problem.

Det är bara det att laddningen – den symboliska laddningen – i vilket hörn man ställer sig, vilka lösningar man förespråkar – har mindre att göra med vilka konkreta effekter detta skulle få för nedervåningen, det beror i mycket högre grad på vilka som står i de andra hörnen och hur övervåningen talar om de olika förslagen., vilken tolkningsram och vilket narrativ kring förslagen som får genomslag.

Därför blir det en väldigt hetsig och till synes ändlös debatt om just narrativet och hur de övrigas förslag ska inramas.

Så har det blivit i offentligheten. Vi ställer oss inte i ett hörn (förespråkar ett förslag) främst för att det ska lösa problem på nedervåningen, utan främst för vad det säger om oss i den sociala situationen på övervåningen, där värderingsövningarna görs.

Det har lett till en inverterad syn på relationen mellan materiella/konkreta och det ideella/abstrakta än vad som finns i klassisk marxism. Nu är idéerna, tolkningarna, berättelsen, primär och nedervåningens konkreta verklighet sekundär.

Det fyller framförallt ett andligt, eller snarare en psykologisk, emotionell funktion, inte en funktion av att lösa konkreta problem på nedervåningen.

I Marx uttalande om att ”Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” så är det försonande draget just att det är de som lider mest av världens orättvisa som behöver religionens tröstande illusion.

Men det försonande draget finns inte i medelklassens användande av den mediala offentligheten för att putsa på sin egen persona: det är just de resurs-starka, de som skulle kunna ägna sig åt att försöka se samhället och samarbeta för att komma med konstruktiva lösningar, som istället ägnar sig åt en social status-jakt och – märk väl! – att brännmärka dem som ofta nog kommer från en lägre samhällsklass och har lägre grad av kulturellt kapital.

En annan möjlighet hade varit att försöka fånga upp det som kan vara korrekt i deras missnöje och hjälpa dem att omvandla den till en mogen politisk respons. Det är ju just det som de stora politiska ledarna har gjort: fångat upp människors nöd/missnöje och hjälpt dem att omvandla den till en politisk kamp som är konstruktiv och inte destruktiv.

Men i en tid där det personliga identitetsbyggandet sägs ha ersatt samhällsbyggandet så är en sådan utveckling helt följdriktig. Himmel och jord må brinna, men jag har min twitter-persona!

Kejsaren Trump avklädd

Man brukar ibland säga att alla Guds attribut är förenade: hans kärlek är hans godhet som är hans makt. Vi uppfattar Guds attribut som distinkta, ungefär som ljuset som bryts genom prismat och får olika färger, men egentligen är de hos Gud en enhet.

Jag tycker att jag sällan får mer än en intuitiv förståelse för detta – och mer kan man nog inte få, det ligger nog i sakens natur. Senaste gången jag fick en sådan aning var när jag lärde mig att för Thomas av Aquino är ”makt” egentligen att kunna föra något från potentialitet till aktualitet. Det är att kunna förverkliga ett tings natur. Att Gud är allsmäktig betyder att han kan föra alla ting från potentialitet till aktualitet. Dessutom kan Gud skapa i den mer radikala bemärkelsen att göra så att något existerar. (För rationella varelser måste denna övergång från potentialitet till aktualitet dessutom ske inifrån: Gud ”rör” dem genom att visa det sanna och det goda.)

Guds makt blir alltså identisk med hans godhet och kärlek: det är i kärlekens natur att vilja den andre och få denna att realisera sig själv, sitt eget väsen. Det onda har ingen makt; det för inte från potentialitet till aktualitet utan bryter bara ner.

Jag kom nu att tänka på hur Guds olika attribut ”hänger ihop” och att det ibland är så också när det gäller Guds handlande ”i världen”: Guds försoning, skapelse, frälsning och handlande i världen har en underliggande enhet.

I skapelseberättelsen heter det att jorden var ”öde och tom” – tohu wa-bohu – det var en ”oordnad tomhet”. När Gud skapar världen formar han den till en livfull plats som har en struktur, ett kosmos. Så beskrivs också syndens respektive frälsningens dynamik: synden dödar och skapar kaos, frälsningen skapar liv och helhet.

Guds handlande i historien benämns ofta uppenbarelse och frälsning. Men ibland är det just avslöjandet, uppenbarelsen, som är frälsningen. ”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Alltså: kanske finns en slags liknande enhet i Guds handlande som det finns i Guds natur.

Frälsningens dag är också domens dag då den djupaste verkligheten blir uppenbar, sanningen avtäcks.

En sådan liten upplevelse av ett ”frälsande avslöjande” fick jag igår när den evangelikala tidskriften Christianity Today talar sant om president Trump och avslöjar för alla evangelikaler det dåraktiga i att fortsätta stödja honom. Detta nyktra avklädande av Trump är en slags dom, men också en slags befrielse eftersom den talar sant och därigenom, genom sin roll i den evangelikala kristenheten, förändrar den sociala verkligheten.

Detta avslöjande är en slags frälsning. Jag säger inte det här för att jag ”hatar Trump” men för att delar av kristenheten i USA har varit förvirrad. Detta klargörande är en dom men samtidigt en befrielse från den förvirringen och den illusionen.

Upplysning vs bildning

Under hösten har det varit en del diskussioner kring Skolverkets önskan om att först skippa antiken i historieundervisningen för att istället fokusera mer på efterkrigstiden och sedan tona ner Bibelns betydelse i läroplanen i religionskunskapen.

Skolverkets ambitioner för historieundervisningen är dock mer omfattande än att ta bort antiken. Som PJ Anders Linder uppmärksammade i en artikel i Borås Tidning:

”Vad gäller den äldre historien har uppfattningen spridit sig att det bara var antiken som Skolverket ville hiva över bord.  Professor Hans Albin Larsson, som bland mycket annat också har varit överdirektör vid Skolinspektionen, har gjort en genomgång av Skolverkets förslag i ett antal ämnen och konstaterar att detta är fullständigt fel: ”Det är inte bara antiken som lyfts bort. Sådana begrepp som medeltiden, renässansen, stormaktstiden, barocken, upplysningen, frihetstiden, den gustavianska tiden etc. lyser också med sin frånvaro.”

Allt detta har fått mig att tänka på en strof i Blå tågets låt ”Den ena handen vet vad den andra gör”:

”Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften” som handlar om hur skolan formar eleverna efter kapitalistiska intressen. Hur är kopplingen?

Jo, jag uppfattar att man alltmer går ifrån ett ideal av bildning, där den enskilde ges tillgång till kunskap, kultur och historia, till vad vi lite dubbeltydigt kan kalla upplysning.

Dubbeltydigt eftersom grundtanken å ena sidan verkar vara att framställa tillvaron som en endimensionell konflikt mellan traditionellt och modernt och där vi skall ges – inte redskap att forma våra egna uppfattningar – utan snarare ”upplysning” om vad som är det korrekta (moderna) att tycka och tänka.

I det perspektivet går de förklarande notiserna på Nationalmuseum in i samma ängsliga samtidstendens om att inte bara ge besökarna tillgång till kulturen utan också upplysa dem om det rätta sättet att se på kulturen, som tanken att man kan ta bort antiken för att istället fokusera på tiden efter 1945: det är ju trots allt under den tiden vi blir riktigt upplysta.

Problemet är att medan vi genom bildning och kunskap om (till exempel) historien får tillgång till perspektiv som blir nycklar till att tänka och förhålla oss fördjupat, medvetet och reflekterat både till samtiden och existensen så fungerar ”upplysningen om hur det förhåller sig” som en kortslutning av reflektionen.

Detta eftersom den både tenderar att ge oss en slutsats snarare än material för att tänka (dessutom ofta i dagsaktuella, politiska frågor) men också en given infallsvinkel till all kultur och historia utifrån en modern rättighetsdiskurs.

Vi riskerar att möta en entydig värld där allt redan är tolkat åt oss, eller ”skildrat” som Stina Oscarsson skriver i sin intressanta krönika om ett besök på Nationalmuseum.

Vi läser en 1800-talsroman och förstår att vi ska tänka på relationerna mellan könen i boken, inte på livets förgänglighet – som kanske, eller kanske inte, är det som hade spontant varit det vi blivit mest drabbade av. Det är just frånvaron av öppenhet för vad den enskilde själv drabbas av som är problemet.

Vi förstår vad den korrekta tolkningen är, men vi lär oss inte att själva tolka. Att tänka kritiskt har blivit liktydigt med att ha vissa uppfattningar. Men för att travestera uttrycket ”att läsa utan att förstå är inte att läsa” så kunde man väl säga att förstå utan att tänka är inte att förstå.

PJ Anders Linder skriver i Borås Tidning om skolverkets ambitioner för litteraturkunskapen:

”DN:s Jonas Thente har i ett par angelägna artiklar uppmärksammat hur Skolverket vill förändra formuleringarna om skönlitteratur i kursplanen för högstadiet. I det nu gällande dokumentet talas om ”lyrik, dramatik, sagor och myter”. I förslaget föreslår Skolverket läsning om ”utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”. I stället för att få hjälp att navigera i de stora berättelsernas rymder ska de stackars eleverna få ägna även svensklektionerna åt några av samtidens allra mest ältade samhällsfrågor.

Tanken är uppenbarligen att litteraturen har ringa värde ifall den ”bara” är litteratur, verklig betydelse får den först när den ställs i de korrekta värderingarnas tjänst. Som så ofta blir det hypermoderna förvillande likt det allra mest gammaldags och förstockade.

Linder fortsätter:

”I stället för historiska händelser och personer ska studierna inriktas på ”analys av historiebruk”, det vill säga hur individer och grupper använder historien för att främja sina materiella eller ideologiska intressen.”

Det finns många perspektiv man kan lägga på historiska skeenden, men att så tydligt välja ut ur vilken synvinkel man ska se på och närma sig historien kommer alltför nära att vilja ge eleverna slutsatserna snarare än underlaget.

Läs: Stina Oscarsson ”Museibesöket blir som en lektion i grundskolan

Läs: PJ Anders Linder ”Med skolverket från kunskapsskola till bullshitskola” och ”Skydda eleverna från skolverket

Apropå att förlora sin tro

Jag har dragit ner en del på mitt Facebook-missbruk (and there was much rejoicing) och därför kommit lite sent in i nyhetsflödet. Men tidigare i veckan cirkulerade en text från Marty Sampson, tidigare lovsångsledare i Hillsong, där han förklarar varför han inte längre kallar sig kristen. Dessutom har en pastor och författare vid namn Joshua Harris också sagt detta.

I berättelsen om den förlorade sonen heter det i grundtexten att han ”kom till sig själv” när han efter att slösat bort sitt arv hamnat i ett arbete i en svinstia (extra förnedrande för en jude, förstås) och vänder hemåt igen.

Det är en intressant företeelse när människor kommer till ”botten” och vänder om. Där finns en utgångspunkt för att något nytt och äkta ska växa fram.

Ibland kanske en sådan omvändelse leder ut ur tron, i alla fall när det finns något oautentiskt över ens förhållningssätt till tron.

Kan kyrkan ha ett tolkningsraster som möjliggör tolkningen att människor lämnar tron är en slags omvändelse, som i viss mening för dem närmare Gud? Inte så att kyrkan menar att tron är falsk.

Bara att människors och gemenskapers förhållningssätt till tro ibland är falsk och att första steget då är att lämna detta.

Som C S Lewis skriver nånstans: för den som fastnat i ett koppel runt en lyktstolpe är inte snabbaste vägen framåt att fortsätta framåt, först måste man gå bakåt.

Det kan hjälpa här om man skiljer på tro som existentiell attityd (faith) och tro som övertygelser (belief).

Jag tror Gud är mer intresserad av vår ”faith” än av vår ”belief”, om faith står för vår känslighet för sanningen och godheten var den än den visar sig.

Ett totalt upp-och-ner-vänt exempel på detta såg jag för några år sedan då någon på Facebook menade att de muslimer som skyddade kristna kyrkor inte kunde göra det av äkta kärlek för att ”de var muslimer”. Då var etiketten viktigare än innehållet.

Utifrån denna distinktion mellan faith och belief finns det goda möjligheter att tolka Marty Sampsons lämnande av tron som en slags omvändelse som är ett uttryck för hans känslighet för sanningen och godheten.

Det finns säkert många andra aspekter också, men det är åtminstone ett perspektiv som bör komma fram.

Det finns en del alldeles utmärkta frågor i Marty Sampsons text, däribland:

”How can God be love yet send four billion people to a place, all ‘coz they don’t believe? No one talks about it.”

Det här var verkligen ett problem för mig när jag precis blivit kristen. Jag kunde inte fatta varför man både skulle missa erfarenheten av Guds kärlek i detta liv och nästa liv.

Nuförtiden är mitt synsätt väldigt annorlunda. I likhet med katolska kyrkan är jag optimistisk om vilka som når Gud (eller snarare: som Gud når). Wilfrid Stinissen skriver i en av sina böcker att ”alla som inte helt har stängt sig för Guds kärlek kommer att möta honom i livet efter detta”. Gud är alltså snarare sådan att om vi ger honom lillfingret så tar han hela handen, än att Gud skulle konstatera att vi inte är helgon och därför avvisa oss helt och hållet. Den enda som kan avvisa helt och hållet är människan – och det är det kanske ingen som gör.

Det här tycker jag man åtminstone är skyldig att berätta för sin församling: i den kristna kyrkans historia finns det tidiga och stora tänkare som tänker sig att alla människor blev frälsta.

Både Marty Sampson och Joshua Harris beskriver sin nyfunna position som en befrielse. Jag kommer att tänka på en brevväxling mellan Tomas Andersson Wij och Martin Lönnebo i tidskriften Pilgrim 2000/3. Tomas skriver i sitt brev att ”min och Guds personliga relation går inget vidare” och det har med intellektuella tvivel att göra.

Där säger Lönnebo att han blir glad av Tomas brev – ”vilket är märkvärdigt, för i och mellan raderna finns det smärta, det är en berättelse om något dyrbart du förlorat, det är ett bekännelsebrev”.

Denna smärta är tydligare i Andersson Wijs brev än i Marty Sampsons och Joshua Harris brev. Varför blev Lönnebo glad då?

”Därför att det var ett brev sänt från den egna nöden buren av ärligheten och modet – dessa två stränga postiljoner – till den riktige Guden. Önsketänkande däremot kan vi inte lita på, men väl se på med barmhärtighet.”

Det finns något i dessa bekännelser som kommer från en djup punkt inom dem själva. Ylva Eggehorn har någon gång använt uttrycket ”moralisk nollpunkt” för att hjälpa Göran Greider att tolka sin vision av Jesus.

Jag tycker det finns ett sådant drag i de här berättelserna där de gör upp med den kristna kulturen.


I berättelsen om den förlorade sonen står det i den grekiska texten att han ”kom till sig själv”.


Det är här vi möter Gud.

Min fråga är: hur kan vi forma en kristen kultur som främjar denna autenticitet? Insikten om att ärligheten är den bästa mötesplatsen med Gud, hur odlar vi och förmedlar den?

För det andra: hur kan vi forma en kyrka som ger teologiskt genomarbetade svar på dessa helt rimliga frågor? Det är ett systemfel om dessa framstående personer i sina sammanhang inte har några redskap för att bearbeta intellektuella frågor kring tron.

Om allting man har är en hammare ser allting ut som en spik. För den karismatiska kristenheten ser allting ut som känslomässiga tvivel, eftersom det vet man hur man ska hantera. Det är intressant att det är just en lovsångsledare som inte kan undgå att brottas med dessa intellektuella – kognitiva – frågor.

Det säger något om att det inte är tillräckligt med starka gudstjänster för att nära människors tro.

Thomas av Aquino säger att vi måste följa vårt samvete. Även om vårt samvete hamnar i konflikt med kyrkan. Det är bara om vi följer vårt samvete som vi kan bli autentiskt övertygade om det som är sant.

Men om vi sitter fast i en kultur och säger och gör saker som vi inte tror egentligen, då kan vi ju egentligen aldrig möta Gud. För att möta Gud måste ju vara att ärligt öppna sig för den yttersta sanningen och den yttersta godhet som Gud är.

Därför finns det något i Marty Sampsons och Joshua Harris uppgörelser som gör mig glad.

Är det alltid mannens fel om det blir en oönskad graviditet?

Det cirkulerade en text för ett tag sen på sociala medier som hävdade att det alltid, undantagslöst, är mannens fel om det blir en oönskad graviditet. Anledningen sades vara att det enda skälet till att dessa uppstår är att mannen inte vill använda kondom.

Låt mig först säga att jag sympatiserar med vad jag tror är motivationen bakom texten och delandet av den: att ändra berättelsen kring oönskade graviditeter och abort. Istället för att allt ansvar läggs på kvinnan och därmed också allt ansvar (och ”etisk stress”) för en eventuell abort, så förflyttas fokus till mannen.

Det här är en tematik som funnits i diskussionen förut, abort som en kvinnofälla. Socialdemokratiska kvinnoförbundet var ännu i mitten av sextiotalet emot fri abort, eftersom förbundet ansåg att detta skulle ”friskriva” mannen från ansvar för graviditeten.

Stefan Swärd har disputerat om svensk abortlagstiftning och skriver på sin blogg:

”Min avhandling visar att så sent som 1962 fanns det inte en politiker i Sverige som tänkte tanken om fri abort. Det var en självklarhet att fostret var en skyddsvärd individ, och att abort betraktades bara som en nödfallsåtgärd i specifika och avgränsade situationer.

Det var sedan män präglade av den gryende sexliberalismen som väckte tanken på fri abort 1963-64. Det var först senare som kvinnoorganisationerna hakade på tåget och gav stöd till fri abort, först såg man det som kvinnoförtryck och att männen skulle pressa kvinnorna att göra abort, om det blev fri abort. Det var Socialdemokratiska kvinnoförbundets inställning vid mitten av sextiotalet, men det var då det.”


Inom psykologin finns ett begrepp som kallas för ”social judgeability” och det står för grupper som det är socialt accepterat att döma. I Sverige, och kanske västvärlden generellt (vilket kan vara ett resultat av kristna värderingar) är det så att detta framförallt är grupper som anses besitta makt, inte de som anses vara maktlösa eller offer.

Diskussionen om abort – särskilt om abortmotståndet drivs av medelålders män – får sin prägel av att narrativet är att det är en ensam kvinna i en utsatt situation som förnekas abort av konservativa män som aldrig behöver ta sådana beslut själva. Om man istället kunde tematisera situationen så att det finns en man som är enda orsaken till graviditeten så finns det möjligheter att ändra diskussions-spelplanen.

Så: med det sagt, jag anser att det är viktigt att lyfta fram mannens ansvar och jag sympatiserar med den ambitionen. Inte av retoriska skäl, utan av sakliga.

Men i själva sakfrågan så är det inte sant att det alltid enbart är mannens fel om det blir en oönskad graviditet (för att denne inte skulle vilja använda kondom). Spelar det någon roll? Ja, av två skäl.

1. För de män som inte stämmer in på beskrivningen.

2. Det hela borde leda till viss förändring kring hur vi pratar om vissa frågor kring sexualitet och abort.

Låt oss säga att det är kvinnan som inte vill använda kondom – till exempel på grund av latexallergi – och som dessutom intygar att det är en säker period.

Det finns också exempel på när kvinnor försöker bli gravida men säger till mannen att det är en säker period, vilket Palle Fredrikssons bok ”Den vackraste gåvan” handlar om.

Spelar det här någon roll?

Ja, dels för retoriken: vi vinner inte så mycket om vi går från att bortse från mannens ansvar till att bortse från kvinnans ansvar.

Men också för att det finns en diskrepans i hur vi talar om fri abort som en reproduktiv rättighet i relation till tillgången för denna ”reproduktiva rättighet” beroende på vilket kön du har – särskilt när vi sätter det i relation till det faktum att det finns en diskrepans i möjligheten att bedöma ”säker period”. Visst, det vanliga svaret är att folk säger att det inte finns några säkra perioder. Men ganska många kvinnor verkar tycka att det gör det, och förväntar sig inte att deras partner ska ifrågasätta denna bedömning.

Den svenska abortlagstiftningen motiveras utifrån ”reproduktiva rättigheter” och ”reproduktiv hälsa”. Jag anser också att vi behöver ha lagliga och säkra aborter. Och självklart är detta kvinnans beslut och inte mannens.

Men låt oss tänka ett slag över skillnaden i handlingsmöjligheter vid en oönskad graviditet. För den som menar att fri abort i princip är ett etiskt oproblematiskt ingrepp, att vi som Cissi Wallin säger, borde ”öka antalet aborter” måste också förklara hur detta förhåller sig till mannens situation vid en oönskad graviditet.

Själv anser jag att abort är en sista utväg, inte ett praktiskt alternativ i kniviga situationer. Men så ser inte retoriken ut. Och om det faktiskt är så att det finns en viss assymmetri här mellan män och kvinnor i tillgången till denna ”reproduktiva rättighet” så bör vi också låta denna insikt forma vårt samtal och vårt tänkande kring de situationer som leder till oönskade graviditeter.

Jag har till exempel aldrig hört någon säga att jag som man inte ska lita på kvinnans bedömning om säker period. Det kanske vi borde prata lite mer om.

Transsubstantiation som ”sublation”

Igår skrev jag lite om trans-substantiation: tanken att brödet och vinet ändras i sin substans.

Jag tror denna process kan beskrivas som en form av sublation. Detta är ett begrepp som ursprungligen finns hos Hegel (”aufhebung”) och som togs upp och modifierades av Karl Rahner, och det är i dennes bemärkelse som Bernard Lonergan använder det.

Sublation beskrivs av Lonergan på följande vis:

What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.

Denna syn på sublation möjliggör att den underliggande verkligheten inte upphör eller förintas i sin ursprungliga natur, men att den förvandlas genom att den ingår i en större helhet. Ett enkelt exempel: en tystnad kan ”sedd i isolation” vara identisk men ha helt olika karaktär om den inramas av förundran eller av besvikelse.

I nattvarden förvandlas brödet och vinet, genom att de blir en ”delaktighet av Kristi kropp” – den fysiska verklighet som förmedlar Kristi personliga närvaro.

Något liknande kan sägas ske i dopet: Gud vill att vi ska bli en del av Kristi kropp, den fysiska verklighet som förmedlar Guds kärlek och kreativitet.

Självklart gör även människor utanför kyrkan detta, men genom kyrkan får vi tillgång till vissa nådemedel som Gud har instiftat som skall så att säga ”skynda på processen”.

Gud vill att hela världen ska bli ”Kristi kropp” – den fysiska verklighet som förmedlar Guds kärlek. Då Gud uti alla blir allt, då är skapelsen förvandlad och fullbordad, men inte förintad eller ersatt.

Brödet och vinet

Detta är ett sätt att provtänka kring förvandlingen av brödet och vinet.

Inom traditionell katolsk teologi brukar man tala om ”trans-substantiation” – förvandling av substansen – i relation till nattvarden. Brödet och vinet blir Kristi kropp och blod. Hur ska man förstå detta?

Ett sätt att börja tänka kring det är att det finns en skillnad mellan ”kropp” – ett fenomens materiella aspekter – och det som har en kropp: substansen eller tinget. Religionsfilosofen Bernard Lonergan talar om detta som body och thing – det Lonergan menar med thing är vad som brukar kallas för ”substans”.

Låt oss ta ett exempel: två siamesiska tvillingar utgör en kropp men två substanser – två personer. Det är alltså inte så att allting är identiskt med sina kroppsliga, eller materiella, beståndsdelar.

När brödet och vinet blir Kristi kropp och blod så förändras inte brödet och vinets materiella egenskaper. De är desamma. I vilket avseende blir de då Kristi kropp? Det beror (och ursäkta den filosofiska ovanan av att införa distinktioner) i vilket avseende de blir Kristi kropp.

Vilken egenskap i Kristi ”kroppslighet” är det som tillkommer brödet och vinet? Det är ju inte att brödet och vinet blir en mänskligt kött och blod i materiellt avseende – då hade vi känt det på smaken och vi hade kunnat analysera brödet och vinet vetenskapligt och se att det hade dessa egenskaper. Det är inte heller innebörden i katolsk lära vilket vissa felaktigt säger som vill ha en hög syn på nattvarden.

Finns det då nån annan förståelse av kropp? Ja, kropp kan förstås som den materia som förmedlar en persons närvaro i världen. Det är ju i det avseendet som kyrkan är kallad att vara Kristi kropp. Jag menar att brödet och vinet blir ”en delaktighet av Kristi kropp” som vi säger i nattvardsgudstjänsten, i avseendet att de blir materiella förmedlare av Kristi personliga närvaro.

Detta är en erfarenhet som jag tror alla mässfirare gör återkommande eller åtminstone någon gång: erfarenheten av att i mässan och nattvarden möta Gud. Real-presensen, Guds verkliga närvaro, är vad som motiverar trans-substantiationläran som är ett sätt att försöka artikulera denna erfarenhet filosofiskt.

Brödet och vinet har nu ingått i en större kontext där deras identitet ges av denna större kontext och inte av sina enbart materiella egenskaper. Lite olyckligt har man ofta brukat säga att brödet och vinets accidentiella egenskaper är desamma, medan deras substantiella egenskaper har förändrats. Men för bröd och vin är det just dessa accidentiella egenskaper som gör dem till bröd och vin.

Det är därför, menar jag, mer rättvisande att säga att det som var dess substantiella egenskaper – det som definierade brödet och vinet – nu har blivit dess accidentiella egenskaper. För på den djupaste nivån är brödet och vinet inte blott bröd och vin utan förmedlare av Kristi personliga närvaro, och det är deras essens.

För att ta en parallell: I Louis Armstrongs sång ”What a wonderful world” sjunger Louis Armstrong:
I see friends shaking hands,
saying ”how do you do?”
they’re really saying
”I love you”.

Ordens bokstavliga mening är inte innebörden, det essentiella, det substantiella, i det som kommuniceras. Det betyder inte att den bokstavliga meningen har förvandlats, bara att i relation till det som kommuniceras är den bokstavliga meningen ”accidentiell” – precis som brödet och vinets materiella egenskaper är accidentiell i relation till det som de förmedlar, Kristi kropp. I ett annat sammanhang kan ju någon säga ”dumsnut” och kommunicera ”du är söt” eller liknande.

Nattvarden är en kommunikationsakt. I denna kommunicerar Gud med oss, och det Gud kommunicerar är på ett sätt alltid sig själv: sin kärlek. Brödet och vinets materiella egenskaper är accidentiella. Guds väsen (”som är kärlek”) är det substantiella.

Precis som vi behöver använda vårt förnuft och inte enbart våra sinnen om vi ska förstå skillnaden mellan en siameisk tvilling och den kropp som den delar med sin tvilling, så är det trons perspektiv som gör erfarenheten av att möta Kristus i brödet och vinet möjlig. Transsubstantiationen är (det av tron upplysta) förnuftets försök att artikulera denna erfarenhet.

På samma sätt är det väl i relationen till en annan människa: det krävs en psykologisk öppenhet för att kunna ta emot en annans kärlek. Det är svårt att peka på var i gåvans materiella egenskaper kärleken som gåvan förmedlar sitter. Det är i gåvan, i dukningen, i den andres närvaro i gåvan och dukningen.

Finns viljans och tankens formalobjekt?

Evolutionen har skapat människan så, att hon har ett behov av att bli tagen i bruk för det som är meningsfullt, sant och gott. Det ”religiösa behovet” formuleras ibland som ett behov av att tänka sig att världen är en ”liten värld” som vi har kontroll över. Jag tror det egentligen kan sägas vara tvärtom.

Det religiösa behovet är snarare behovet av en mening som engagerar hela människan, och som övergår henne, men integrerar henne. Denna integration kan förstås i två bemärkelser: människan som integrerad i den större helheten. Men också att människan integreras, görs mer hel, genom detta engagemang.

Den moderna världsbilden, enligt vilken det som finns är endast det som är mindre än människan: materiella beståndsdelar som beter sig i enlighet med omedvetna lagar, är inte skrämmande utan ostimulerande.

Den är som de tomma råttburar som man placerade råttor i och sedan testade om de ville ha vatten kryddat med heroin eller vanligt vatten. Nästan alla ville ha heroinvattnet och nästan alla knarkade ihjäl sig.

När man sedan gjorde om experimentet men placerade råttorna i en stimulerande och rik miljö, valde nästan ingen heroinvattnet och ingen knarkade ihjäl sig.

Människans mentala förmågor – viljan och intellektet – har en inneboende drift efter att förstå verkligheten och söka det goda.

”Gudsfrågan” är egentligen frågan om ”formalobjektet” för denna strävan, denna mänskliga intentionalitet, finns. Finns det fullkomligt goda och det fullkomligt sanna?

På ett sätt kan väl ingen förneka att ”den yttersta sanningen” finns. Frågan är hur dess karaktär är. Låt mig därför formulera om den: är verklighetens fundamentala natur större och rikare än den enskilda människan, något hon när hon upptäcker träder in i, och blir en del av tillfredsställs av – eller är den yttersta sanningen sådan att människan därigenom upplöses eftersom det visar sig att hon kan reduceras till det som är mindre än henne själv: elementarpartiklar som beter sig i enlighet med materiens lagar.

Då blir den yttersta sanningen inget som tillfredsställer människans kapaciteter utan något som negerar dem. Det kanske kan motivera till olika typer av filosofiska coping-strategier, distraktioner – som man kan fråga sig om de inte på ett mer eller mindre artikulerat och medvetet sätt formar många människors liv?

Kanske är vad någon kallade för den ”nihilistiska folk-metafysken” ett resultat av att vi tror att vetenskapens världsbild implicerar att allt är reducerbart till elementarpartiklarnas lag- och slumpmässiga beteende.

Det är tråkigt om det inte behöver vara en korrekt tolkning men ändå i breda lager förutsätts vara en korrekt tolkning av tillvaron.

Vad krävs av en sådan världsbild som inte är tom råttbur, jag menar människobur?

Att människan har en kapacitet att nå sanningen.

Att det goda finns och inte enbart är uttryck för subjektiva nycker.

Att det enskilda livet spelar roll och har signifikans.

Någon skiljde mellan ”the imperative view” och ”the attractive view” i synen på det goda. Det förra har att göra med bud och uppmaningar och det senare med värden som attraherar.

Jag tänker på Gud i termer av the attractive view, och det är så jag tror vi bör förstå religion: som en praktik för att försöka närma sig det sanna och det goda.

Därmed inte sant att inte det finns andra sätt att praktisera religion på: men de tenderar att bli destruktiva.

”Gud är arg”-retoriken är dålig teologi

När jag kom till tro som femtonåring så var det efter en period efter sökande efter mening med existensen. (Jag inser att jag inte är helt unik i att ha haft såna funderingar… Men jag säger det för att ge en kontext till det jag tänkte säga här nedan):

Min väg till kristen tro gick via buddhismens tanke om att orsaken till människans problem, och, som man säger i buddhismen, att livet är lidande, är hennes livstörst, som gör att hon hela tiden söker efter en tillfredsställelse som hon inte får av tingen i världen.Detta tycktes mig vara en ganska god beskrivning, och jag menar fortfarande att det fångar något viktigt.

Så småningom kom jag till kristen tro och tolkade då denna livstörst som en längtan efter Gud. Detta är en grundbult i katolskt tänkande om människan: hon söker av naturen Gud – sin ultimata lycka – och denna kan hon inte få utan gemenskapen med Gud, för det är samma sak..

Augustinus sade: ”sök det du söker, men inte där du söker” vilket jag tyckte och tycker stämmer väldigt väl.

I vissa andra kristna sammanhang, och det inkluderade de sammanhang där jag rörde mig efter att jag kommit till tro, har man istället en tendens att tänka på relationen mellan Gud och människa som i grunden antagonistisk. Här kan det låta som att anledningen till att människor inte är kristna är för att de inte vill ”böja sig under Guds bud”. Människan är efter syndafallet inte längre ”gjord för Gud” – det är inte längre som Augustinus säger att ”Gud, du har skapat oss till dig och våra hjärtan är orolig innan de finner ro i dig.”

Men detta stämde inte med min erfarenhet. Augustinus uttrycker det istället såsom jag uppfattade det: För mig var Gud svaret på en djup längtan.

Detta skulle jag säga har ganska stor betydelse för hur man tänker kring och talar om relationen mellan Gud och människan.

De senaste dagarna har det i vissa kristna sammanhang diskuterats lite om en påstådd profetia men i den här diskussionen skulle jag säga att det som diskussionen snarare handlar om är om Guds relation till människan i grunden är antagonistisk. Utan att ta ställning till profetian skulle jag alltså vilja belysa den här frågan, som är mer intressant och mer grundläggande.

En vän som tillrättavisar är något annat än en fiende som hotar.

En hel del av de som företräder ”Gud är arg”-retoriken föreställer sig det som om människan givits ett fullkomligt paradis som hon har förstört genom att vända sig från Gud.

Men den bilden går inte ihop med evolutionen och vår naturvetenskapliga kunskap om världen.

VI har fötts in i en ofullkomlig värld, med sjukdom och lidande, och vi är moraliskt svaga.

Gud, om han finns, måste om han är kärlek relatera till oss mer som en läkare och lärare än som en åklagare.

Händelsevis så betyder ju det hebreiska ordet ”satan” åklagare, medan Gud kallas för ”hjälpare” i både Gamla och nya testamentet och det grekiska ordet som ofta används för den helige Ande (parakletos) brukar översättas med den som för vår talan, eller vår advokat.

Om man inte gestaltar den här grundläggande hållningen skulle jag säga att ens teologi inte går ihop med två _helt säkra_ saker:

enligt kristen teologi är Guds väsen kärlek och vill kärlek.

Vår värld har kommit till genom en evolutionär process.

Så, mer grundläggande än frågan om hur man ser på en viss profetia, finns en grundläggande ontologisk och fundamental-teologisk skillnad.

Om Gud ser på vår värld mer som ett sjukhus och en plats för formande än som en rättssal, så är inte ”Gud finns och förresten är han väldigt arg”-retoriken modig och frimodig, utan ungefär som att nån gick omkring och sade det på ett sjukhus. Det är inte modigt, det är egocentriskt.

Det här utesluter inte en helig vrede och ett patos, men i Bibelns betoning är denna en med-känsla med andra, inte att Gud är kränkt för sin egen skull. Det är utnyttjandet av den svage och fattige som mer än något annat väcker Guds vrede i Bibeln.

Och Guds vrede är inte en destruktiv vrede utan en befriande vrede. En del teologer låter som att Gud blir så upprörd över att vi bryter ner hans skapelse att han tänker förstöra den ännu mer.

Och när vi ändå är inne på det: vad kan dom innebära, utifrån det här perspektivet? Jag tror det är, som någon sade om skärselden, att se sig själv i helt klart ljus. Det är alltså inte så att dom och straff är olika saker: att se sin synd är smärtsamt. Om Hitler i helt klart ljus skulle se och inse vad han ställt till med så vore det förstås fruktansvärt.

Men, som ju också tanken med skärselden är, det här är en potentiellt konstruktiv smärta, en renande smärta. Försoningens smärta är annorlunda än att bli slagen av sin fiende..

Men det kräver att man är beredd att möta sanningen, även när den gör ont. Men annars kan man ju inte bli sig själv och om man inte blir sig själv, kan man inte möta Gud, för man är inte närvarande i sitt innersta, där gemenskapen finns.