Sammanfattning
Poängen i det här blogginlägget är följande: på sociala medier har vi fått en dynamik bland privatpersoner som påminner om dynamiken inom den politiska offentligheten. Politiker tävlar ju, kan man säga, om ”marknadsandelar” – våra röster – och på grund av detta finns det ett incitament att ignorera motståndarsidans bästa argument och ”rama in” deras påståenden på ett för dem ofördelaktigt vis.

Jag menar att vi har liknande incitament på sociala medier, där vi också tävlar om marknadsandelar. Inte röster, men däremot ”likes” och uppskattning. Denna dynamik gynnar en tondövhet mot andra. För om ”de andra”, som inte tycker som oss, framstår som mer entydigt knäppa blir de mer användbara för oss, när vi konstruerar vår digitala image, eller vårt varumärke på nätet, genom att ”rasa” emot dem. Både politiken och sociala medier har fått en kommersiell logik, en marknadslogik.

Det enda sättet att komma ur den här logiken är om vi medvetet försöker göra motstånd mot den. Det finns ett antal personer som gör det, däribland Stina Oscarsson, Navid Modiri och Mustafa Panshiri. Det är att bli mer intresserad av förståelse än av opinionsbildning. Eller som ett tanke var för Signums 100-årsjubiléum: att söka det bildande, snarare än det opinionsbildande, samtalet. En bildad opinion är i slutändan det bästa skyddet mot populism. En skammad opinion är mer som en förträngd förbjuden tanke eller känsla hos en individ: det kommer att poppa upp på det ena eller andra sättet.

Precis som jag, när jag får en tanke eller känsla jag inte gillar kan bearbeta den genom att lyfta upp den, se den och analysera den, så kanske något liknande kan ske i en fungerande offentlighet?

Absolut: det finns gränser för detta och det är bra. Och mitt tålamod är mycket lägre gentemot de populistiska ledarna som utnyttjar snarare än konstruktivt responderar på människors oro. Men om vi ska motverka populism och polarisering tror jag inte vi gör det genom att enbart skrika högre.

Jag tror att det i USA har uppstått en ond cirkel där bägge sidor förstärker varandra, vilket David Brooks också antyder i sin krönika ”What will you do if Trump doesn’t leave?” och där han vädjar till ”moderates” på bägge sidor att organisera sig ifall Trump vägrar lämna presidentposten. (Brooks skrev den här krönikan före presidentvalet.)

Bland de som vill lyfta fram det ”deliberativa” demokratiidealet – att en god demokrati innefattar deliberation, det vill säga kritisk reflektion och diskussion bland medborgarna – har det funnits förhoppningar om att digital teknik skulle kunna gynna denna sida av den demokratiska processen. Men det är som att vi inte kan låta bli att hoppa över deliberationen och gå direkt till opinionsbildningen. Det finns något kortsiktigt belönande med det som vi inte kan stå emot.

Offentligheten som skampåle
2016 läste (och recenserade) jag Jon Ronsons bok So, You’ve Been Publicly Shamed?. Boken presenterar ett antal fall då människor fått sina privatliv förstörda för att något de sagt eller gjort på sociala medier har blivit virala.

Ofta handlar det om att det som de sagt eller gjort tagits ur sin kontext och framstår som klart mer provocerande än det var sett i sitt sammanhang. Ett av de mest kända fallen och det första som Ronson tar upp är Justin Sacco som till sina 170 följare på Twitter tweetade en rad sarkastiska skämt, som hon kunde förmoda att hennes följare förstod var själv-ironiska och/eller sarkastiska:

“ ‘Weird German Dude: You’re in First Class. It’s 2014. Get some deodorant.’ — Inner monologue as I inhale BO. Thank God for pharmaceuticals.”

Sen, när hon var på Heathrows flygplats:

“Chilly — cucumber sandwiches — bad teeth. Back in London!”

Sen skrev hon: “Going to Africa. Hope I don’t get AIDS. Just kidding. I’m white!” (Skämtet som Sacco menar att hon menade det är sarkastiskt mot den person som resonerar så. Inte ett uttryck för hennes eget perspektiv.)

Hon satte sig på flyget och stängde av telefonen. Under dessa timmar blev hennes tweet viral. Hon blev världstrendande på Twitter. När hon landade var hon på TV och hade redan blivit av med jobbet.

Det som hade hänt när hon blev viral var att det fått sin egen logik och dynamik. Nu blev det en plikt för människor på Twitter att ta avstånd från den här Tweeten.

Händelsen illustrerar ett problem med sociala medier: dess semi-offentliga karaktär. Vissa saker kan sägas i ett mindre sammanhang – inte för att man menar det, utan för att det absurda i det landar på rätt sätt – som inte kan sägas när man kommunicerar med miljontals människor som saknar förförståelsen att tolka hur du menar en viss sak – vilket förstås talar för att vara försiktig.

Men jag tror händelsen också illustrerar en annan sak om sociala medier: det är en plats där vi konstruerar oss själva, ibland genom att ta avstånd från sådant man ska ta avstånd ifrån. Och då kan det vara mer användbart om det finns sådant som inte är så nyansrikt utan lite mer endimensionellt. Om det finns ”idioter” att ta avstånd ifrån (och kanske också idioter som inte förstår att världen är full av idioter som man måste ta avstånd ifrån).

Problemet är‚ menar jag, att det finns människor som nog inte känner att de vet hur man ”ska föra sig” i det nya offentliga landskapet. Men samtidigt känner de att det finns något i deras livserfarenhet som förtjänar att tas på allvar i offentligheten, men inte gör det, eftersom det så sällan artikuleras av de personer som har tillgång till offentligheten och vet hur man för sig. I Sverige har det kunnat handla om integrationsproblem.

Trump fungerar i ett sådant sammanhang som en slags ventil för dessa människor. Han säger saker man inte får säga. Han blir en röst av folket, som talar från magen.

Problemet, som jag ser det, är att Trump här blir en demagog som förstärker vad jag skulle vilja säga är en i många fall primitiv respons. Istället för att fånga upp människors oro och omvandla det till en konstruktiv och mogen politisk respons, så förstärker han den primitiva responsen och uttrycker den kanske ännu grövre. Katharsis.

Men om man ska ta sig ur den här loopen då, hur gör man då? Jag tror att Amos Oz, som i sin bok Hur man botar en fanatiker säger att ”den enda som kan bota en fanatisk nationalist är en moderat nationalist” pekar på något centralt i sammanhanget. Om man vill vinna över en person på ”andra sidan” så måste man nog kunna se om det finns något i dennes perspektiv som är värt att ta på allvar och inte vara tondöv inför det.

Jag tror att om man vill föra samtalet vidare så behöver man sluta vara tondöv. Problemet är att om du inte är tondöv så kan det göra den andre mer nyansrik och därmed inte riktigt lika enkel att använda för att konstruera dig själv genom att ta avstånd från denne…

I den svenska kristenheten anses ofta att frågan om huruvida vi kristna bejakar den samlade vetenskapliga evidensen vad gäller jordens ålder och de biologiska organismernas stegvisa framträdande på jorden och inre släktskap är en inom-teologisk fråga av perifer art. Precis som vi har olika uppfattningar om barndop har vi också olika uppfattningar om skapelsens ålder och struktur, tycks det som att många resonerar. Vissa ungjordskreationister har dock en tendens att hävda att den kristna tron kräver en ung jord och att alla arter skapades fixa och färdiga utan någon föregående evolution.

I kontrast till det perspektivet kan konstateras att Augustinus (354-430) i sin kommentar till skapelseberättelsen menar att Gud planterat in frön eller principer i skapelsen som, när de rätta omständigheterna infann sig, utvecklades till de olika arterna.  Augustinus tänkte sig alltså någon slags proto-evolutionär process inom naturen. Detta har Ernan McMullin presenterat i en utförlig artikel i tidskriften Zygon: ”Darwin and the other Christian tradition”. Den svenske teologen Andreas Nordlander har också spårat olika synsätt på människans uppkomst hos Augustinus i olika versioner av hans Genesiskommentar i sin artikel ”The Emergence of Soul: Retrieving Augustine’s Potentialism for Contemporary Theological Anthropology”

Men det jag vill komma till är att denna lättsinniga relation till flera vetenskapliga discipliner som många kristna socialiseras till inte är så moraliskt oskyldigt som man kan tro. I en kontext där man lär unga människor att det är sannolikt att det inte bara är lite fel, utan fundamentalt fel, i flera vetenskapliga discipliner, att kärnan i all astrofysik, biologi och geologi är fundamentalt fel, skapar en kognitiv mylla där det är ganska lätt att sen fylla på med klimatskepticism och skepticism mot ett valresultat som man ogillar. Det är en samhällsfarlig situation.

Men det är också pastoralt oansvarigt att istället för att ge människor redskap att integrera evolutionen i deras teologiska syn på världen, försöka att hela tiden hålla en möjlighet av att evolutionen inte är sann som en slags räddningsplanka. Varför? Jo, för många människor kommer någon gång till den punkten att de inser att det inte är så troligt att den samlade vetenskapliga evidensen har tagit så fundamentalt miste på den här punkten och då ställs de inför ett val: antingen att vara intellektuellt hederliga men säga upp sin existentiellt mycket centrala tro, eller också försöka låtsas som att denna utmaning inte finns.

Detta visar sig också i strategier för evangelisation som inte verkar vara att hjälpa människor att se hur det de vet om världen i övrigt kan belysas av teologin utan att de ska få en omvälvande gudsupplevelse som motiverar dem att sätta en parentes kring det de vet om världen sen tidigare. Det är naturligtvis inte dåligt att människor erfar Guds närvaro – tvärtom. Problemet är den funktion som denna erfarenhet tänks ha. Om allt man har är en hammare ser allt ut som en spik.

Så, vad behöver göras? Ja, kyrkorna bör omedelbart integrera teologisk bearbetning av evolutionsteorin och andra vetenskapliga perspektiv i sin undervisning om skapelsen. Man bör omedelbart försöka presentera vilka möjligheter det finns att tänka kring syndafall i ljuset av detta, och vilka som inte längre är möjliga. Det är exempelvis inte möjligt att tänka sig att den biologiska döden eller rovdjur härstammar från tiden då de första människorna uppkom.

Den ”död” som synden leder till är inte den biologiska döden utan alienationen från Gud.

Sammanfattning
Det stora problemet med dagens kulturkrigs-dynamik är att människor reduceras från personer till åsiktsbärare och att den kristna etiken (när det det är den som debatteras) abstraheras från dess sammanhang som ger den sin mening. Eleonore Stump skriver i sin bok Wandering in Darkness om två grundläggande förhällningssätt till etik: dels som ett uttryck för ”propositionell kunskap” eller knowledge that. Det är en typ av kunskap du kan tillägna dig genom att läsa och memorera dessa påståenden.

Eller som ett uttryck för ”franciskansk kunskap”: kunskap som insikt som mer liknar person-kunskap, den kunskap du får om en annan person genom att lära känna henne och som inte kan reduceras till ”propositionell kunskap”. Jag tror Stumps analys kan kasta ljus på kulturkrigsdynamiken och vad som är problemet med den.

I en predikan nyligen sade Peter Halldorf att etiken blir meningslös utan ethos – den förkroppsligade attityd som bär etiken.

De kyrkliga grupper som tänker på interaktionen i samhället i termer av kulturkrig har felaktigt förstått det som att inflytande fås i ett demokratiskt samhälle främst genom volym – att ”skrika högre”. Nu är detta inte unikt för en viss kyrklig inriktning: villfarelsen existerar även hos andra grupperingar. Men i slutändan skulle jag vilja säga att det är en felaktig modell för att skapa långvarig förändring.

Snarare ges inflytande genom att övertyga och skapa förtroende. Och då behövs andra typer av interaktion.

Kulturkrig: en destruktiv dynamik
I den amerikanska kontexten är begreppet ”kulturkrig” väl etablerat. Det syftar ju på motsättningarna mellan ”liberala” och ”konservativa” och på många sätt har denna motsättning cementerats kring frågan vilka domare som presidenten ska utse i Högsta Domstolen. Förhoppningen från de konservativa är att genom att utse konservativa domare ska Högsta Domstolen så småningom kunna återkalla domstolsbeslutet i Roe vs. Wade som 1973 gjorde abort till en konstitutionell rättighet.

Kulturkriget har, som andra krig, effekten att ”de andra” relateras till som fiender. Det är en djupt destruktiv dynamik.

Istället för att hitta gemensamma nämnare fokuseras på motsättningarna. Det är också ganska improduktivt ur en politisk synvinkel. Det finns exempelvis områden där abortförespråkare och -kritiker skulle kunna göra gemensam sak. Ingen ser ju abort som ett självändamål. Frågan hur man får ner aborttalen skulle kunna vara fruktbar att samarbeta kring.

Jag menar att abort-debatten i USA, såsom den nu är konfigurerad, är en guldgruva för republikanerna. Det är inte troligt att det vore bra för dem om de vann den frågan.

Republikanerna har kidnappat abortfrågan och genom den gjort en stor del av amerikanska kristna till sin gisslan, ivrigt påhejade av politiskt enögda pastorer. Att denna fråga från början inte följde demokrat/republikan skiljelinjerna har alla glömt nu. Jesse Jacksson, legendarisk medborgarrättskämpe var, liksom många andra demokrater, ”pro-life” från början. En del konservativa argumenterade för abort ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: det är billigare att erbjuda abort än att erbjuda stöd för ensamstående mödrar.

Genom att göra frågan till ett antingen-eller så missar man frågan hur man kan arbeta för att få ner aborttalen. Istället får man en debatt för eller emot kvinnans eller fostrets rättigheter. Diskussionen blir ohanterlig, omöjligt för bägge sidor att revidera någon position.

När Bush den yngre kom till makten så steg antalet aborter i USA för första gången på 20 år. Förklaringen ansågs av vissa vara att de ekonomiska förutsättningarna för unga kvinnor blev sämre. Alltså: om man är intresserad av att få ner aborttalen är det mer effektivt att försöka se hur man kan förbättra förutsättningarna att ta emot barnet eller åtminstone föda det, för de som av olika skäl överväger abort.

Människan (och kyrkan) som personlig eller åsiktsbärare
På senare tid har jag läst två resonemang som relaterar till den politiska dynamik som vi har fått där människor reduceras till sina åsikter.

I Ylva Eggehorns bok Språk för en vuxen tro finns ett intressant resonemang kring kyrkans roll, där Ylva citerar Gustav Wingren. Wingren säger att i en kontext där kyrkans roll som gemenskap och diakonal närvaro har försvagats – delvis på grund av att välfärdsstaten har tagit över dessa funktioner – så kan kyrkan riskera att reduceras till att bli någon som står på ”torget” och förkunnar åsikter. Åsikter som i många fall skiljer sig från vanliga människors åsikter.

Det leder till, menar Wingren, att människor börjar uppfatta kyrkans närvaro ”främst som ett tryck” och inte som en befriande närvaro.

I kontrast till detta lyfter Eggehorn fram att i berättelsen om hur ”lagen” ges i Gamla Testamentet så föregås det dels av befrielsen ur Egypten och dels av ett möte med Guds skönhet. ”Lagen” har alltså en relationell kontext där Guds har uppenbarat sig själv som en befriande och vacker närvaro. Lagens bokstav dödar, men Anden ger liv, säger Paulus, och det kan man nog förstå som syftandes på lagen abstraherad från denna kontext av Guds närvaro.

Detta går att relatera till en distinktion mellan olika typer av teologiska glasögon, som jag kom att tänka på när jag läste Joel Halldorfs bok Gud: jakten. I den boken tycker jag att man kan säga att Haldorf lånar ut ”teologiska glasögon” till läsaren och sen tittar på olika samtidsfenomen med hjälp av dessa.

Jag kom då att tänka på en vän jag hade för 15 år sedan som jag uppfattade hade sina ”kristna glasögon” på sig hela tiden. Men skillnaden mellan Halldorfs teologiska glasögon och min väns, var att den senares glasögon delade in världen i två zoner: tillåtet och otillåtet eller ”kristet” och ”icke-kristet”. De glasögon Halldorf lånar ut liknar mer 3D-glasögon. Vi kan se mer och djupare med hjälp av dessa.

När Halldorf exempelvis använder begreppet ”homo adorans” eller ”den dyrkande människan” så avtäcker det fler aspekter av mänskligheten än vad vi har språk för i en rent sekulär begreppsvärld. Man måste inte anta att detta ger ett sant perspektiv för att inse att det tillför en dimension för människosynen.

Och det här är här problemet med kulturkrigskristendomen visar sig: eftersom dess förespråkare inte förmår förmedla ett 3D-perspektiv utifrån vilket ”lagen” blir en begriplig respons, så vill man istället använda det juridiska ramverket som främsta incitament för att få människor att bete sig i enlighet med lagen, med Guds bud.

Påstående-kunskap och person-kunskap
Den här abstraktionen av etiken från det ”fördjupade seendet” eller från Guds skönhet och godhet, kan även belysas av ett resonemang i Eleonore Stumps bok Wandering in Darkness.

När jag läste detta resonemang så insåg jag också att dynamiken ovan inte enbart finns på den konservativa sidan. Den finns också hos vissa medvetna (”woke”) personer på vänsterkanten. Det handlar i bägge fall om att dela in världen i de rättfärdiga och de orättfärdiga beroende på vilka åsikter de förfäktar.

I sin bok skiljer Stump på vad hon (som idealtyper) betraktar som Dominikanska (efter Dominicus, som startade Dominikanerorden) och Franciskanska (efter Franciskus, som startade Franciskanerorden) förhållningssätt till (exempelvis) lag och bud. I grunden betecknar dessa idealtyper å ena sidan en föreställning om att tron kan förstås som en serie påståenden eller att tron – och etiken – är ett uttryck för ”person-kunskap”.

Den dominikanska (betraktad som ideltyp) försöker främst argumentera fram ett moraliskt perspektiv hos den andre. Det franciskanska försöker istället gestalta ett liv som i sig självt övertygar och inspirerar till att söka det goda.

Men oavsett om man är mer dominikanskt eller francisckanskt lagd så kan man ta fasta på att lagens kontext är en relation med Guds godhet och skönhet.