Trump visar att det inte är oskyldigt att så tvivel på vetenskap i kyrkorna

I den svenska kristenheten anses ofta att frågan om huruvida vi kristna bejakar den samlade vetenskapliga evidensen vad gäller jordens ålder och de biologiska organismernas stegvisa framträdande på jorden och inre släktskap är en inom-teologisk fråga av perifer art. Precis som vi har olika uppfattningar om barndop har vi också olika uppfattningar om skapelsens ålder och struktur, tycks det som att många resonerar. Vissa ungjordskreationister har dock en tendens att hävda att den kristna tron kräver en ung jord och att alla arter skapades fixa och färdiga utan någon föregående evolution.

I kontrast till det perspektivet kan konstateras att Augustinus (354-430) i sin kommentar till skapelseberättelsen menar att Gud planterat in frön eller principer i skapelsen som, när de rätta omständigheterna infann sig, utvecklades till de olika arterna.  Augustinus tänkte sig alltså någon slags proto-evolutionär process inom naturen. Detta har Ernan McMullin presenterat i en utförlig artikel i tidskriften Zygon: ”Darwin and the other Christian tradition”. Den svenske teologen Andreas Nordlander har också spårat olika synsätt på människans uppkomst hos Augustinus i olika versioner av hans Genesiskommentar i sin artikel ”The Emergence of Soul: Retrieving Augustine’s Potentialism for Contemporary Theological Anthropology

Men det jag vill komma till är att denna lättsinniga relation till flera vetenskapliga discipliner som många kristna socialiseras till inte är så moraliskt oskyldigt som man kan tro. I en kontext där man lär unga människor att det är sannolikt att det inte bara är lite fel, utan fundamentalt fel, i flera vetenskapliga discipliner, att kärnan i all astrofysik, biologi och geologi är fundamentalt fel, skapar en kognitiv mylla där det är ganska lätt att sen fylla på med klimatskepticism och skepticism mot ett valresultat som man ogillar. Det är en samhällsfarlig situation.

Men det är också pastoralt oansvarigt att istället för att ge människor redskap att integrera evolutionen i deras teologiska syn på världen, försöka att hela tiden hålla en möjlighet av att evolutionen inte är sann som en slags räddningsplanka. Varför? Jo, för många människor kommer någon gång till den punkten att de inser att det inte är så troligt att den samlade vetenskapliga evidensen har tagit så fundamentalt miste på den här punkten och då ställs de inför ett val: antingen att vara intellektuellt hederliga men säga upp sin existentiellt mycket centrala tro, eller också försöka låtsas som att denna utmaning inte finns.

Detta visar sig också i strategier för evangelisation som inte verkar vara att hjälpa människor att se hur det de vet om världen i övrigt kan belysas av teologin utan att de ska få en omvälvande gudsupplevelse som motiverar dem att sätta en parentes kring det de vet om världen sen tidigare. Det är naturligtvis inte dåligt att människor erfar Guds närvaro – tvärtom. Problemet är den funktion som denna erfarenhet tänks ha. Om allt man har är en hammare ser allt ut som en spik.

Så, vad behöver göras? Ja, kyrkorna bör omedelbart integrera teologisk bearbetning av evolutionsteorin och andra vetenskapliga perspektiv i sin undervisning om skapelsen. Man bör omedelbart försöka presentera vilka möjligheter det finns att tänka kring syndafall i ljuset av detta, och vilka som inte längre är möjliga. Det är exempelvis inte möjligt att tänka sig att den biologiska döden eller rovdjur härstammar från tiden då de första människorna uppkom.

Den ”död” som synden leder till är inte den biologiska döden utan alienationen från Gud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s