”Gud är arg”-retoriken är dålig teologi

När jag kom till tro som femtonåring så var det efter en period efter sökande efter mening med existensen. (Jag inser att jag inte är helt unik i att ha haft såna funderingar… Men jag säger det för att ge en kontext till det jag tänkte säga här nedan):

Min väg till kristen tro gick via buddhismens tanke om att orsaken till människans problem, och, som man säger i buddhismen, att livet är lidande, är hennes livstörst, som gör att hon hela tiden söker efter en tillfredsställelse som hon inte får av tingen i världen.Detta tycktes mig vara en ganska god beskrivning, och jag menar fortfarande att det fångar något viktigt.

Så småningom kom jag till kristen tro och tolkade då denna livstörst som en längtan efter Gud. Detta är en grundbult i katolskt tänkande om människan: hon söker av naturen Gud – sin ultimata lycka – och denna kan hon inte få utan gemenskapen med Gud, för det är samma sak..

Augustinus sade: ”sök det du söker, men inte där du söker” vilket jag tyckte och tycker stämmer väldigt väl.

I vissa andra kristna sammanhang, och det inkluderade de sammanhang där jag rörde mig efter att jag kommit till tro, har man istället en tendens att tänka på relationen mellan Gud och människa som i grunden antagonistisk. Här kan det låta som att anledningen till att människor inte är kristna är för att de inte vill ”böja sig under Guds bud”. Människan är efter syndafallet inte längre ”gjord för Gud” – det är inte längre som Augustinus säger att ”Gud, du har skapat oss till dig och våra hjärtan är orolig innan de finner ro i dig.”

Men detta stämde inte med min erfarenhet. Augustinus uttrycker det istället såsom jag uppfattade det: För mig var Gud svaret på en djup längtan.

Detta skulle jag säga har ganska stor betydelse för hur man tänker kring och talar om relationen mellan Gud och människan.

De senaste dagarna har det i vissa kristna sammanhang diskuterats lite om en påstådd profetia men i den här diskussionen skulle jag säga att det som diskussionen snarare handlar om är om Guds relation till människan i grunden är antagonistisk. Utan att ta ställning till profetian skulle jag alltså vilja belysa den här frågan, som är mer intressant och mer grundläggande.

En vän som tillrättavisar är något annat än en fiende som hotar.

En hel del av de som företräder ”Gud är arg”-retoriken föreställer sig det som om människan givits ett fullkomligt paradis som hon har förstört genom att vända sig från Gud.

Men den bilden går inte ihop med evolutionen och vår naturvetenskapliga kunskap om världen.

VI har fötts in i en ofullkomlig värld, med sjukdom och lidande, och vi är moraliskt svaga.

Gud, om han finns, måste om han är kärlek relatera till oss mer som en läkare och lärare än som en åklagare.

Händelsevis så betyder ju det hebreiska ordet ”satan” åklagare, medan Gud kallas för ”hjälpare” i både Gamla och nya testamentet och det grekiska ordet som ofta används för den helige Ande (parakletos) brukar översättas med den som för vår talan, eller vår advokat.

Om man inte gestaltar den här grundläggande hållningen skulle jag säga att ens teologi inte går ihop med två _helt säkra_ saker:

enligt kristen teologi är Guds väsen kärlek och vill kärlek.

Vår värld har kommit till genom en evolutionär process.

Så, mer grundläggande än frågan om hur man ser på en viss profetia, finns en grundläggande ontologisk och fundamental-teologisk skillnad.

Om Gud ser på vår värld mer som ett sjukhus och en plats för formande än som en rättssal, så är inte ”Gud finns och förresten är han väldigt arg”-retoriken modig och frimodig, utan ungefär som att nån gick omkring och sade det på ett sjukhus. Det är inte modigt, det är egocentriskt.

Det här utesluter inte en helig vrede och ett patos, men i Bibelns betoning är denna en med-känsla med andra, inte att Gud är kränkt för sin egen skull. Det är utnyttjandet av den svage och fattige som mer än något annat väcker Guds vrede i Bibeln.

Och Guds vrede är inte en destruktiv vrede utan en befriande vrede. En del teologer låter som att Gud blir så upprörd över att vi bryter ner hans skapelse att han tänker förstöra den ännu mer.

Och när vi ändå är inne på det: vad kan dom innebära, utifrån det här perspektivet? Jag tror det är, som någon sade om skärselden, att se sig själv i helt klart ljus. Det är alltså inte så att dom och straff är olika saker: att se sin synd är smärtsamt. Om Hitler i helt klart ljus skulle se och inse vad han ställt till med så vore det förstås fruktansvärt.

Men, som ju också tanken med skärselden är, det här är en potentiellt konstruktiv smärta, en renande smärta. Försoningens smärta är annorlunda än att bli slagen av sin fiende..

Men det kräver att man är beredd att möta sanningen, även när den gör ont. Men annars kan man ju inte bli sig själv och om man inte blir sig själv, kan man inte möta Gud, för man är inte närvarande i sitt innersta, där gemenskapen finns.