En av de mest uppmärksammade nyheterna sista veckan är påve Franciskus uttalanden i en dokumentär som snart har premiär om att han stödjer en civiläktenskaplig lagstiftning som ger ett lagligt skydd för homosexuella som lever ihop.
En del vill mena att detta inte är signifikant, eftersom påven som kardinal och biskop i Buenos Aires också stödde en civiläktenskaplig lagstiftning, även om han inte fick med biskopskollegiet på det. Men det som jag uppfattar som signifikant är det påven säger i samband med att han uttalar stöd för detta:
“Homosexual people have the right to be in a family. They are children of God and have a right to a family. Nobody should be thrown out or be made miserable over it. What we have to have is a civil union law—that way they are legally covered. I supported that.”
Det här låter i mina öron som ett bejakande av att det finns något positivt och eftersträvansvärt i att homosexuella får bilda en egen familj, även om det inte innebär ett teologiskt likställande med ett traditionellt äktenskap.
Att få höra detta måste vara som att befinna sig i en annan existentiell galax än om man hör en biskop säga att ens samlevnad är bland de grövsta synder som finns och att Gud skickar både det ena och det andra på världen ”som straff” för homosexualitet – som det ju förekommer att prelater säger.
Så, jag tror att det finns anledning för oss som teologiskt bejakar homosexuella relationer att glädjas över detta uttalande, och det torde innebära början på slutet för retoriken kring homosexualitet som en av de grövsta synderna. Det är ju inte särskilt kompatibelt med påvens bejakande av att de har en rätt till familj.
Oberoende av hur teologer ser på homosexualitet så tror jag de borde inse att det rör en av de mest fundamentala aspekterna av vad det är att vara människa och vara skapad till Guds avbild: längtan efter närhet, att ingå i en intim Jag-Du-relation, att denna psykologiska närhet också får uttryckas fysiskt.
När man som katolska kyrkan accepterar att det finns människor som har en genuin homosexuell disposition, att sexualiteten ska vara ett uttryck för en psykologisk intimitet som därigenom fördjupas, att sexualitetens ”telos” är gemenskap och överlåtelse, och att detta i princip är tillgängligt för homosexuella så tappar argumentet emot sin tyngd. Det går att bejaka att en aspekt av sexualiteten inte är tillgänglig i homosexuell sexualitet: reproduktion, utan att dra slutsatsen att homosexuell sexualitet därför är omoralisk.
Att reproduktionen skulle vara sexualitetens moraliska ”sine qua non” går inte ihop med kyrkans egna uppmaning till heterosexuella par att försöka pricka in de perioder där man inte är fertil.
Eftersom den katolska kyrkan resonerar kring etiken ”naturrättsligt” och inte voluntaristiskt – det vill säga det goda är inte gott för att Gud har sagt det, utan för att det leder till det skapades blomstring och fullkomning – så kan en ny kunskap om homosexualitet leda till en teologisk omprövning av homosexuella relationer. Att som en hjälp-biskop i USA, Thomas Joseph Tobin – som är kritisk till påvens uttalande – säga att det är ”objektivt omoraliska relationer” utan att kunna peka på vari det destruktiva ligger är inte ett uttryck för seriös teologisk reflektion.
Påve Franciskus har någon gång sagt att teologisk reflektion inte ska äga rum i laboratorier utan vid ”fronten”. Det innebär att man kan behöva hitta nya vägar och förhållningssätt, som ändå är trogen de mer fundamentala teologiska perspektiven på (i det här fallet) sexualiteten.