Polarisering göds av tondövhet

Sammanfattning
Poängen i det här blogginlägget är följande: på sociala medier har vi fått en dynamik bland privatpersoner som påminner om dynamiken inom den politiska offentligheten. Politiker tävlar ju, kan man säga, om ”marknadsandelar” – våra röster – och på grund av detta finns det ett incitament att ignorera motståndarsidans bästa argument och ”rama in” deras påståenden på ett för dem ofördelaktigt vis.

Jag menar att vi har liknande incitament på sociala medier, där vi också tävlar om marknadsandelar. Inte röster, men däremot ”likes” och uppskattning. Denna dynamik gynnar en tondövhet mot andra. För om ”de andra”, som inte tycker som oss, framstår som mer entydigt knäppa blir de mer användbara för oss, när vi konstruerar vår digitala image, eller vårt varumärke på nätet, genom att ”rasa” emot dem. Både politiken och sociala medier har fått en kommersiell logik, en marknadslogik.

Det enda sättet att komma ur den här logiken är om vi medvetet försöker göra motstånd mot den. Det finns ett antal personer som gör det, däribland Stina Oscarsson, Navid Modiri och Mustafa Panshiri. Det är att bli mer intresserad av förståelse än av opinionsbildning. Eller som ett tanke var för Signums 100-årsjubiléum: att söka det bildande, snarare än det opinionsbildande, samtalet. En bildad opinion är i slutändan det bästa skyddet mot populism. En skammad opinion är mer som en förträngd förbjuden tanke eller känsla hos en individ: det kommer att poppa upp på det ena eller andra sättet.

Precis som jag, när jag får en tanke eller känsla jag inte gillar kan bearbeta den genom att lyfta upp den, se den och analysera den, så kanske något liknande kan ske i en fungerande offentlighet?

Absolut: det finns gränser för detta och det är bra. Och mitt tålamod är mycket lägre gentemot de populistiska ledarna som utnyttjar snarare än konstruktivt responderar på människors oro. Men om vi ska motverka populism och polarisering tror jag inte vi gör det genom att enbart skrika högre.

Jag tror att det i USA har uppstått en ond cirkel där bägge sidor förstärker varandra, vilket David Brooks också antyder i sin krönika ”What will you do if Trump doesn’t leave?” och där han vädjar till ”moderates” på bägge sidor att organisera sig ifall Trump vägrar lämna presidentposten. (Brooks skrev den här krönikan före presidentvalet.)

Bland de som vill lyfta fram det ”deliberativa” demokratiidealet – att en god demokrati innefattar deliberation, det vill säga kritisk reflektion och diskussion bland medborgarna – har det funnits förhoppningar om att digital teknik skulle kunna gynna denna sida av den demokratiska processen. Men det är som att vi inte kan låta bli att hoppa över deliberationen och gå direkt till opinionsbildningen. Det finns något kortsiktigt belönande med det som vi inte kan stå emot.

Offentligheten som skampåle
2016 läste (och recenserade) jag Jon Ronsons bok So, You’ve Been Publicly Shamed?. Boken presenterar ett antal fall då människor fått sina privatliv förstörda för att något de sagt eller gjort på sociala medier har blivit virala.

Ofta handlar det om att det som de sagt eller gjort tagits ur sin kontext och framstår som klart mer provocerande än det var sett i sitt sammanhang. Ett av de mest kända fallen och det första som Ronson tar upp är Justin Sacco som till sina 170 följare på Twitter tweetade en rad sarkastiska skämt, som hon kunde förmoda att hennes följare förstod var själv-ironiska och/eller sarkastiska:

“ ‘Weird German Dude: You’re in First Class. It’s 2014. Get some deodorant.’ — Inner monologue as I inhale BO. Thank God for pharmaceuticals.”

Sen, när hon var på Heathrows flygplats:

“Chilly — cucumber sandwiches — bad teeth. Back in London!”

Sen skrev hon: “Going to Africa. Hope I don’t get AIDS. Just kidding. I’m white!” (Skämtet som Sacco menar att hon menade det är sarkastiskt mot den person som resonerar så. Inte ett uttryck för hennes eget perspektiv.)

Hon satte sig på flyget och stängde av telefonen. Under dessa timmar blev hennes tweet viral. Hon blev världstrendande på Twitter. När hon landade var hon på TV och hade redan blivit av med jobbet.

Det som hade hänt när hon blev viral var att det fått sin egen logik och dynamik. Nu blev det en plikt för människor på Twitter att ta avstånd från den här Tweeten.

Händelsen illustrerar ett problem med sociala medier: dess semi-offentliga karaktär. Vissa saker kan sägas i ett mindre sammanhang – inte för att man menar det, utan för att det absurda i det landar på rätt sätt – som inte kan sägas när man kommunicerar med miljontals människor som saknar förförståelsen att tolka hur du menar en viss sak – vilket förstås talar för att vara försiktig.

Men jag tror händelsen också illustrerar en annan sak om sociala medier: det är en plats där vi konstruerar oss själva, ibland genom att ta avstånd från sådant man ska ta avstånd ifrån. Och då kan det vara mer användbart om det finns sådant som inte är så nyansrikt utan lite mer endimensionellt. Om det finns ”idioter” att ta avstånd ifrån (och kanske också idioter som inte förstår att världen är full av idioter som man måste ta avstånd ifrån).


Problemet är‚ menar jag, att det finns människor som nog inte känner att de vet hur man ”ska föra sig” i det nya offentliga landskapet. Men samtidigt känner de att det finns något i deras livserfarenhet som förtjänar att tas på allvar i offentligheten, men inte gör det, eftersom det så sällan artikuleras av de personer som har tillgång till offentligheten och vet hur man för sig. I Sverige har det kunnat handla om integrationsproblem.

Trump fungerar i ett sådant sammanhang som en slags ventil för dessa människor. Han säger saker man inte får säga. Han blir en röst av folket, som talar från magen.

Problemet, som jag ser det, är att Trump här blir en demagog som förstärker vad jag skulle vilja säga är en i många fall primitiv respons. Istället för att fånga upp människors oro och omvandla det till en konstruktiv och mogen politisk respons, så förstärker han den primitiva responsen och uttrycker den kanske ännu grövre. Katharsis.

Men om man ska ta sig ur den här loopen då, hur gör man då? Jag tror att Amos Oz, som i sin bok Hur man botar en fanatiker säger att ”den enda som kan bota en fanatisk nationalist är en moderat nationalist” pekar på något centralt i sammanhanget. Om man vill vinna över en person på ”andra sidan” så måste man nog kunna se om det finns något i dennes perspektiv som är värt att ta på allvar och inte vara tondöv inför det.

Jag tror att om man vill föra samtalet vidare så behöver man sluta vara tondöv. Problemet är att om du inte är tondöv så kan det göra den andre mer nyansrik och därmed inte riktigt lika enkel att använda för att konstruera dig själv genom att ta avstånd från denne…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s