Evolutionen har skapat människan så, att hon har ett behov av att bli tagen i bruk för det som är meningsfullt, sant och gott. Det ”religiösa behovet” formuleras ibland som ett behov av att tänka sig att världen är en ”liten värld” som vi har kontroll över. Jag tror det egentligen kan sägas vara tvärtom.

Det religiösa behovet är snarare behovet av en mening som engagerar hela människan, och som övergår henne, men integrerar henne. Denna integration kan förstås i två bemärkelser: människan som integrerad i den större helheten. Men också att människan integreras, görs mer hel, genom detta engagemang.

Den moderna världsbilden, enligt vilken det som finns är endast det som är mindre än människan: materiella beståndsdelar som beter sig i enlighet med omedvetna lagar, är inte skrämmande utan ostimulerande.

Den är som de tomma råttburar som man placerade råttor i och sedan testade om de ville ha vatten kryddat med heroin eller vanligt vatten. Nästan alla ville ha heroinvattnet och nästan alla knarkade ihjäl sig.

När man sedan gjorde om experimentet men placerade råttorna i en stimulerande och rik miljö, valde nästan ingen heroinvattnet och ingen knarkade ihjäl sig.

Människans mentala förmågor – viljan och intellektet – har en inneboende drift efter att förstå verkligheten och söka det goda.

”Gudsfrågan” är egentligen frågan om ”formalobjektet” för denna strävan, denna mänskliga intentionalitet, finns. Finns det fullkomligt goda och det fullkomligt sanna?

På ett sätt kan väl ingen förneka att ”den yttersta sanningen” finns. Frågan är hur dess karaktär är. Låt mig därför formulera om den: är verklighetens fundamentala natur större och rikare än den enskilda människan, något hon när hon upptäcker träder in i, och blir en del av tillfredsställs av – eller är den yttersta sanningen sådan att människan därigenom upplöses eftersom det visar sig att hon kan reduceras till det som är mindre än henne själv: elementarpartiklar som beter sig i enlighet med materiens lagar.

Då blir den yttersta sanningen inget som tillfredsställer människans kapaciteter utan något som negerar dem. Det kanske kan motivera till olika typer av filosofiska coping-strategier, distraktioner – som man kan fråga sig om de inte på ett mer eller mindre artikulerat och medvetet sätt formar många människors liv?

Kanske är vad någon kallade för den ”nihilistiska folk-metafysken” ett resultat av att vi tror att vetenskapens världsbild implicerar att allt är reducerbart till elementarpartiklarnas lag- och slumpmässiga beteende.

Det är tråkigt om det inte behöver vara en korrekt tolkning men ändå i breda lager förutsätts vara en korrekt tolkning av tillvaron.

Vad krävs av en sådan världsbild som inte är tom råttbur, jag menar människobur?

Att människan har en kapacitet att nå sanningen.

Att det goda finns och inte enbart är uttryck för subjektiva nycker.

Att det enskilda livet spelar roll och har signifikans.

Någon skiljde mellan ”the imperative view” och ”the attractive view” i synen på det goda. Det förra har att göra med bud och uppmaningar och det senare med värden som attraherar.

Jag tänker på Gud i termer av the attractive view, och det är så jag tror vi bör förstå religion: som en praktik för att försöka närma sig det sanna och det goda.

Därmed inte sant att inte det finns andra sätt att praktisera religion på: men de tenderar att bli destruktiva.