Sammanfattning
Det stora problemet med dagens kulturkrigs-dynamik är att människor reduceras från personer till åsiktsbärare och att den kristna etiken (när det det är den som debatteras) abstraheras från dess sammanhang som ger den sin mening. Eleonore Stump skriver i sin bok Wandering in Darkness om två grundläggande förhällningssätt till etik: dels som ett uttryck för ”propositionell kunskap” eller knowledge that. Det är en typ av kunskap du kan tillägna dig genom att läsa och memorera dessa påståenden.

Eller som ett uttryck för ”franciskansk kunskap”: kunskap som insikt som mer liknar person-kunskap, den kunskap du får om en annan person genom att lära känna henne och som inte kan reduceras till ”propositionell kunskap”. Jag tror Stumps analys kan kasta ljus på kulturkrigsdynamiken och vad som är problemet med den.

I en predikan nyligen sade Peter Halldorf att etiken blir meningslös utan ethos – den förkroppsligade attityd som bär etiken.

De kyrkliga grupper som tänker på interaktionen i samhället i termer av kulturkrig har felaktigt förstått det som att inflytande fås i ett demokratiskt samhälle främst genom volym – att ”skrika högre”. Nu är detta inte unikt för en viss kyrklig inriktning: villfarelsen existerar även hos andra grupperingar. Men i slutändan skulle jag vilja säga att det är en felaktig modell för att skapa långvarig förändring.

Snarare ges inflytande genom att övertyga och skapa förtroende. Och då behövs andra typer av interaktion.

Kulturkrig: en destruktiv dynamik
I den amerikanska kontexten är begreppet ”kulturkrig” väl etablerat. Det syftar ju på motsättningarna mellan ”liberala” och ”konservativa” och på många sätt har denna motsättning cementerats kring frågan vilka domare som presidenten ska utse i Högsta Domstolen. Förhoppningen från de konservativa är att genom att utse konservativa domare ska Högsta Domstolen så småningom kunna återkalla domstolsbeslutet i Roe vs. Wade som 1973 gjorde abort till en konstitutionell rättighet.

Kulturkriget har, som andra krig, effekten att ”de andra” relateras till som fiender. Det är en djupt destruktiv dynamik.

Istället för att hitta gemensamma nämnare fokuseras på motsättningarna. Det är också ganska improduktivt ur en politisk synvinkel. Det finns exempelvis områden där abortförespråkare och -kritiker skulle kunna göra gemensam sak. Ingen ser ju abort som ett självändamål. Frågan hur man får ner aborttalen skulle kunna vara fruktbar att samarbeta kring.

Jag menar att abort-debatten i USA, såsom den nu är konfigurerad, är en guldgruva för republikanerna. Det är inte troligt att det vore bra för dem om de vann den frågan.

Republikanerna har kidnappat abortfrågan och genom den gjort en stor del av amerikanska kristna till sin gisslan, ivrigt påhejade av politiskt enögda pastorer. Att denna fråga från början inte följde demokrat/republikan skiljelinjerna har alla glömt nu. Jesse Jacksson, legendarisk medborgarrättskämpe var, liksom många andra demokrater, ”pro-life” från början. En del konservativa argumenterade för abort ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: det är billigare att erbjuda abort än att erbjuda stöd för ensamstående mödrar.

Genom att göra frågan till ett antingen-eller så missar man frågan hur man kan arbeta för att få ner aborttalen. Istället får man en debatt för eller emot kvinnans eller fostrets rättigheter. Diskussionen blir ohanterlig, omöjligt för bägge sidor att revidera någon position.

När Bush den yngre kom till makten så steg antalet aborter i USA för första gången på 20 år. Förklaringen ansågs av vissa vara att de ekonomiska förutsättningarna för unga kvinnor blev sämre. Alltså: om man är intresserad av att få ner aborttalen är det mer effektivt att försöka se hur man kan förbättra förutsättningarna att ta emot barnet eller åtminstone föda det, för de som av olika skäl överväger abort.

Människan (och kyrkan) som personlig eller åsiktsbärare
På senare tid har jag läst två resonemang som relaterar till den politiska dynamik som vi har fått där människor reduceras till sina åsikter.

I Ylva Eggehorns bok Språk för en vuxen tro finns ett intressant resonemang kring kyrkans roll, där Ylva citerar Gustav Wingren. Wingren säger att i en kontext där kyrkans roll som gemenskap och diakonal närvaro har försvagats – delvis på grund av att välfärdsstaten har tagit över dessa funktioner – så kan kyrkan riskera att reduceras till att bli någon som står på ”torget” och förkunnar åsikter. Åsikter som i många fall skiljer sig från vanliga människors åsikter.

Det leder till, menar Wingren, att människor börjar uppfatta kyrkans närvaro ”främst som ett tryck” och inte som en befriande närvaro.

I kontrast till detta lyfter Eggehorn fram att i berättelsen om hur ”lagen” ges i Gamla Testamentet så föregås det dels av befrielsen ur Egypten och dels av ett möte med Guds skönhet. ”Lagen” har alltså en relationell kontext där Guds har uppenbarat sig själv som en befriande och vacker närvaro. Lagens bokstav dödar, men Anden ger liv, säger Paulus, och det kan man nog förstå som syftandes på lagen abstraherad från denna kontext av Guds närvaro.

Detta går att relatera till en distinktion mellan olika typer av teologiska glasögon, som jag kom att tänka på när jag läste Joel Halldorfs bok Gud: jakten. I den boken tycker jag att man kan säga att Haldorf lånar ut ”teologiska glasögon” till läsaren och sen tittar på olika samtidsfenomen med hjälp av dessa.

Jag kom då att tänka på en vän jag hade för 15 år sedan som jag uppfattade hade sina ”kristna glasögon” på sig hela tiden. Men skillnaden mellan Halldorfs teologiska glasögon och min väns, var att den senares glasögon delade in världen i två zoner: tillåtet och otillåtet eller ”kristet” och ”icke-kristet”. De glasögon Halldorf lånar ut liknar mer 3D-glasögon. Vi kan se mer och djupare med hjälp av dessa.

När Halldorf exempelvis använder begreppet ”homo adorans” eller ”den dyrkande människan” så avtäcker det fler aspekter av mänskligheten än vad vi har språk för i en rent sekulär begreppsvärld. Man måste inte anta att detta ger ett sant perspektiv för att inse att det tillför en dimension för människosynen.

Och det här är här problemet med kulturkrigskristendomen visar sig: eftersom dess förespråkare inte förmår förmedla ett 3D-perspektiv utifrån vilket ”lagen” blir en begriplig respons, så vill man istället använda det juridiska ramverket som främsta incitament för att få människor att bete sig i enlighet med lagen, med Guds bud.

Påstående-kunskap och person-kunskap
Den här abstraktionen av etiken från det ”fördjupade seendet” eller från Guds skönhet och godhet, kan även belysas av ett resonemang i Eleonore Stumps bok Wandering in Darkness.

När jag läste detta resonemang så insåg jag också att dynamiken ovan inte enbart finns på den konservativa sidan. Den finns också hos vissa medvetna (”woke”) personer på vänsterkanten. Det handlar i bägge fall om att dela in världen i de rättfärdiga och de orättfärdiga beroende på vilka åsikter de förfäktar.

I sin bok skiljer Stump på vad hon (som idealtyper) betraktar som Dominikanska (efter Dominicus, som startade Dominikanerorden) och Franciskanska (efter Franciskus, som startade Franciskanerorden) förhållningssätt till (exempelvis) lag och bud. I grunden betecknar dessa idealtyper å ena sidan en föreställning om att tron kan förstås som en serie påståenden eller att tron – och etiken – är ett uttryck för ”person-kunskap”.

Den dominikanska (betraktad som ideltyp) försöker främst argumentera fram ett moraliskt perspektiv hos den andre. Det franciskanska försöker istället gestalta ett liv som i sig självt övertygar och inspirerar till att söka det goda.

Men oavsett om man är mer dominikanskt eller francisckanskt lagd så kan man ta fasta på att lagens kontext är en relation med Guds godhet och skönhet.