Det cirkulerade en text för ett tag sen på sociala medier som hävdade att det alltid, undantagslöst, är mannens fel om det blir en oönskad graviditet. Anledningen sades vara att det enda skälet till att dessa uppstår är att mannen inte vill använda kondom.

Låt mig först säga att jag sympatiserar med vad jag tror är motivationen bakom texten och delandet av den: att ändra berättelsen kring oönskade graviditeter och abort. Istället för att allt ansvar läggs på kvinnan och därmed också allt ansvar (och ”etisk stress”) för en eventuell abort, så förflyttas fokus till mannen.

Det här är en tematik som funnits i diskussionen förut, abort som en kvinnofälla. Socialdemokratiska kvinnoförbundet var ännu i mitten av sextiotalet emot fri abort, eftersom förbundet ansåg att detta skulle ”friskriva” mannen från ansvar för graviditeten.

Stefan Swärd har disputerat om svensk abortlagstiftning och skriver på sin blogg:

”Min avhandling visar att så sent som 1962 fanns det inte en politiker i Sverige som tänkte tanken om fri abort. Det var en självklarhet att fostret var en skyddsvärd individ, och att abort betraktades bara som en nödfallsåtgärd i specifika och avgränsade situationer.

Det var sedan män präglade av den gryende sexliberalismen som väckte tanken på fri abort 1963-64. Det var först senare som kvinnoorganisationerna hakade på tåget och gav stöd till fri abort, först såg man det som kvinnoförtryck och att männen skulle pressa kvinnorna att göra abort, om det blev fri abort. Det var Socialdemokratiska kvinnoförbundets inställning vid mitten av sextiotalet, men det var då det.”


Inom psykologin finns ett begrepp som kallas för ”social judgeability” och det står för grupper som det är socialt accepterat att döma. I Sverige, och kanske västvärlden generellt (vilket kan vara ett resultat av kristna värderingar) är det så att detta framförallt är grupper som anses besitta makt, inte de som anses vara maktlösa eller offer.

Diskussionen om abort – särskilt om abortmotståndet drivs av medelålders män – får sin prägel av att narrativet är att det är en ensam kvinna i en utsatt situation som förnekas abort av konservativa män som aldrig behöver ta sådana beslut själva. Om man istället kunde tematisera situationen så att det finns en man som är enda orsaken till graviditeten så finns det möjligheter att ändra diskussions-spelplanen.

Så: med det sagt, jag anser att det är viktigt att lyfta fram mannens ansvar och jag sympatiserar med den ambitionen. Inte av retoriska skäl, utan av sakliga.

Men i själva sakfrågan så är det inte sant att det alltid enbart är mannens fel om det blir en oönskad graviditet (för att denne inte skulle vilja använda kondom). Spelar det någon roll? Ja, av två skäl.

1. För de män som inte stämmer in på beskrivningen.

2. Det hela borde leda till viss förändring kring hur vi pratar om vissa frågor kring sexualitet och abort.

Låt oss säga att det är kvinnan som inte vill använda kondom – till exempel på grund av latexallergi – och som dessutom intygar att det är en säker period.

Det finns också exempel på när kvinnor försöker bli gravida men säger till mannen att det är en säker period, vilket Palle Fredrikssons bok ”Den vackraste gåvan” handlar om.

Spelar det här någon roll?

Ja, dels för retoriken: vi vinner inte så mycket om vi går från att bortse från mannens ansvar till att bortse från kvinnans ansvar.

Men också för att det finns en diskrepans i hur vi talar om fri abort som en reproduktiv rättighet i relation till tillgången för denna ”reproduktiva rättighet” beroende på vilket kön du har – särskilt när vi sätter det i relation till det faktum att det finns en diskrepans i möjligheten att bedöma ”säker period”. Visst, det vanliga svaret är att folk säger att det inte finns några säkra perioder. Men ganska många kvinnor verkar tycka att det gör det, och förväntar sig inte att deras partner ska ifrågasätta denna bedömning.

Den svenska abortlagstiftningen motiveras utifrån ”reproduktiva rättigheter” och ”reproduktiv hälsa”. Jag anser också att vi behöver ha lagliga och säkra aborter. Och självklart är detta kvinnans beslut och inte mannens.

Men låt oss tänka ett slag över skillnaden i handlingsmöjligheter vid en oönskad graviditet. För den som menar att fri abort i princip är ett etiskt oproblematiskt ingrepp, att vi som Cissi Wallin säger, borde ”öka antalet aborter” måste också förklara hur detta förhåller sig till mannens situation vid en oönskad graviditet.

Själv anser jag att abort är en sista utväg, inte ett praktiskt alternativ i kniviga situationer. Men så ser inte retoriken ut. Och om det faktiskt är så att det finns en viss assymmetri här mellan män och kvinnor i tillgången till denna ”reproduktiva rättighet” så bör vi också låta denna insikt forma vårt samtal och vårt tänkande kring de situationer som leder till oönskade graviditeter.

Jag har till exempel aldrig hört någon säga att jag som man inte ska lita på kvinnans bedömning om säker period. Det kanske vi borde prata lite mer om.

Igår skrev jag lite om trans-substantiation: tanken att brödet och vinet ändras i sin substans.

Jag tror denna process kan beskrivas som en form av sublation. Detta är ett begrepp som ursprungligen finns hos Hegel (”aufhebung”) och som togs upp och modifierades av Karl Rahner, och det är i dennes bemärkelse som Bernard Lonergan använder det.

Sublation beskrivs av Lonergan på följande vis:

What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.

Denna syn på sublation möjliggör att den underliggande verkligheten inte upphör eller förintas i sin ursprungliga natur, men att den förvandlas genom att den ingår i en större helhet. Ett enkelt exempel: en tystnad kan ”sedd i isolation” vara identisk men ha helt olika karaktär om den inramas av förundran eller av besvikelse.

I nattvarden förvandlas brödet och vinet, genom att de blir en ”delaktighet av Kristi kropp” – den fysiska verklighet som förmedlar Kristi personliga närvaro.

Något liknande kan sägas ske i dopet: Gud vill att vi ska bli en del av Kristi kropp, den fysiska verklighet som förmedlar Guds kärlek och kreativitet.

Självklart gör även människor utanför kyrkan detta, men genom kyrkan får vi tillgång till vissa nådemedel som Gud har instiftat som skall så att säga ”skynda på processen”.

Gud vill att hela världen ska bli ”Kristi kropp” – den fysiska verklighet som förmedlar Guds kärlek. Då Gud uti alla blir allt, då är skapelsen förvandlad och fullbordad, men inte förintad eller ersatt.

Detta är ett sätt att provtänka kring förvandlingen av brödet och vinet.

Inom traditionell katolsk teologi brukar man tala om ”trans-substantiation” – förvandling av substansen – i relation till nattvarden. Brödet och vinet blir Kristi kropp och blod. Hur ska man förstå detta?

Ett sätt att börja tänka kring det är att det finns en skillnad mellan ”kropp” – ett fenomens materiella aspekter – och det som har en kropp: substansen eller tinget. Religionsfilosofen Bernard Lonergan talar om detta som body och thing – det Lonergan menar med thing är vad som brukar kallas för ”substans”.

Låt oss ta ett exempel: två siamesiska tvillingar utgör en kropp men två substanser – två personer. Det är alltså inte så att allting är identiskt med sina kroppsliga, eller materiella, beståndsdelar.

När brödet och vinet blir Kristi kropp och blod så förändras inte brödet och vinets materiella egenskaper. De är desamma. I vilket avseende blir de då Kristi kropp? Det beror (och ursäkta den filosofiska ovanan av att införa distinktioner) i vilket avseende de blir Kristi kropp.

Vilken egenskap i Kristi ”kroppslighet” är det som tillkommer brödet och vinet? Det är ju inte att brödet och vinet blir en mänskligt kött och blod i materiellt avseende – då hade vi känt det på smaken och vi hade kunnat analysera brödet och vinet vetenskapligt och se att det hade dessa egenskaper. Det är inte heller innebörden i katolsk lära vilket vissa felaktigt säger som vill ha en hög syn på nattvarden.

Finns det då nån annan förståelse av kropp? Ja, kropp kan förstås som den materia som förmedlar en persons närvaro i världen. Det är ju i det avseendet som kyrkan är kallad att vara Kristi kropp. Jag menar att brödet och vinet blir ”en delaktighet av Kristi kropp” som vi säger i nattvardsgudstjänsten, i avseendet att de blir materiella förmedlare av Kristi personliga närvaro.

Detta är en erfarenhet som jag tror alla mässfirare gör återkommande eller åtminstone någon gång: erfarenheten av att i mässan och nattvarden möta Gud. Real-presensen, Guds verkliga närvaro, är vad som motiverar trans-substantiationläran som är ett sätt att försöka artikulera denna erfarenhet filosofiskt.

Brödet och vinet har nu ingått i en större kontext där deras identitet ges av denna större kontext och inte av sina enbart materiella egenskaper. Lite olyckligt har man ofta brukat säga att brödet och vinets accidentiella egenskaper är desamma, medan deras substantiella egenskaper har förändrats. Men för bröd och vin är det just dessa accidentiella egenskaper som gör dem till bröd och vin.

Det är därför, menar jag, mer rättvisande att säga att det som var dess substantiella egenskaper – det som definierade brödet och vinet – nu har blivit dess accidentiella egenskaper. För på den djupaste nivån är brödet och vinet inte blott bröd och vin utan förmedlare av Kristi personliga närvaro, och det är deras essens.

För att ta en parallell: I Louis Armstrongs sång ”What a wonderful world” sjunger Louis Armstrong:
I see friends shaking hands,
saying ”how do you do?”
they’re really saying
”I love you”.

Ordens bokstavliga mening är inte innebörden, det essentiella, det substantiella, i det som kommuniceras. Det betyder inte att den bokstavliga meningen har förvandlats, bara att i relation till det som kommuniceras är den bokstavliga meningen ”accidentiell” – precis som brödet och vinets materiella egenskaper är accidentiell i relation till det som de förmedlar, Kristi kropp. I ett annat sammanhang kan ju någon säga ”dumsnut” och kommunicera ”du är söt” eller liknande.

Nattvarden är en kommunikationsakt. I denna kommunicerar Gud med oss, och det Gud kommunicerar är på ett sätt alltid sig själv: sin kärlek. Brödet och vinets materiella egenskaper är accidentiella. Guds väsen (”som är kärlek”) är det substantiella.

Precis som vi behöver använda vårt förnuft och inte enbart våra sinnen om vi ska förstå skillnaden mellan en siameisk tvilling och den kropp som den delar med sin tvilling, så är det trons perspektiv som gör erfarenheten av att möta Kristus i brödet och vinet möjlig. Transsubstantiationen är (det av tron upplysta) förnuftets försök att artikulera denna erfarenhet.

På samma sätt är det väl i relationen till en annan människa: det krävs en psykologisk öppenhet för att kunna ta emot en annans kärlek. Det är svårt att peka på var i gåvans materiella egenskaper kärleken som gåvan förmedlar sitter. Det är i gåvan, i dukningen, i den andres närvaro i gåvan och dukningen.