Apropå att förlora sin tro

Jag har dragit ner en del på mitt Facebook-missbruk (and there was much rejoicing) och därför kommit lite sent in i nyhetsflödet. Men tidigare i veckan cirkulerade en text från Marty Sampson, tidigare lovsångsledare i Hillsong, där han förklarar varför han inte längre kallar sig kristen. Dessutom har en pastor och författare vid namn Joshua Harris också sagt detta.

I berättelsen om den förlorade sonen heter det i grundtexten att han ”kom till sig själv” när han efter att slösat bort sitt arv hamnat i ett arbete i en svinstia (extra förnedrande för en jude, förstås) och vänder hemåt igen.

Det är en intressant företeelse när människor kommer till ”botten” och vänder om. Där finns en utgångspunkt för att något nytt och äkta ska växa fram.

Ibland kanske en sådan omvändelse leder ut ur tron, i alla fall när det finns något oautentiskt över ens förhållningssätt till tron.

Kan kyrkan ha ett tolkningsraster som möjliggör tolkningen att människor lämnar tron är en slags omvändelse, som i viss mening för dem närmare Gud? Inte så att kyrkan menar att tron är falsk.

Bara att människors och gemenskapers förhållningssätt till tro ibland är falsk och att första steget då är att lämna detta.

Som C S Lewis skriver nånstans: för den som fastnat i ett koppel runt en lyktstolpe är inte snabbaste vägen framåt att fortsätta framåt, först måste man gå bakåt.

Det kan hjälpa här om man skiljer på tro som existentiell attityd (faith) och tro som övertygelser (belief).

Jag tror Gud är mer intresserad av vår ”faith” än av vår ”belief”, om faith står för vår känslighet för sanningen och godheten var den än den visar sig.

Ett totalt upp-och-ner-vänt exempel på detta såg jag för några år sedan då någon på Facebook menade att de muslimer som skyddade kristna kyrkor inte kunde göra det av äkta kärlek för att ”de var muslimer”. Då var etiketten viktigare än innehållet.

Utifrån denna distinktion mellan faith och belief finns det goda möjligheter att tolka Marty Sampsons lämnande av tron som en slags omvändelse som är ett uttryck för hans känslighet för sanningen och godheten.

Det finns säkert många andra aspekter också, men det är åtminstone ett perspektiv som bör komma fram.

Det finns en del alldeles utmärkta frågor i Marty Sampsons text, däribland:

”How can God be love yet send four billion people to a place, all ‘coz they don’t believe? No one talks about it.”

Det här var verkligen ett problem för mig när jag precis blivit kristen. Jag kunde inte fatta varför man både skulle missa erfarenheten av Guds kärlek i detta liv och nästa liv.

Nuförtiden är mitt synsätt väldigt annorlunda. I likhet med katolska kyrkan är jag optimistisk om vilka som når Gud (eller snarare: som Gud når). Wilfrid Stinissen skriver i en av sina böcker att ”alla som inte helt har stängt sig för Guds kärlek kommer att möta honom i livet efter detta”. Gud är alltså snarare sådan att om vi ger honom lillfingret så tar han hela handen, än att Gud skulle konstatera att vi inte är helgon och därför avvisa oss helt och hållet. Den enda som kan avvisa helt och hållet är människan – och det är det kanske ingen som gör.

Det här tycker jag man åtminstone är skyldig att berätta för sin församling: i den kristna kyrkans historia finns det tidiga och stora tänkare som tänker sig att alla människor blev frälsta.

Både Marty Sampson och Joshua Harris beskriver sin nyfunna position som en befrielse. Jag kommer att tänka på en brevväxling mellan Tomas Andersson Wij och Martin Lönnebo i tidskriften Pilgrim 2000/3. Tomas skriver i sitt brev att ”min och Guds personliga relation går inget vidare” och det har med intellektuella tvivel att göra.

Där säger Lönnebo att han blir glad av Tomas brev – ”vilket är märkvärdigt, för i och mellan raderna finns det smärta, det är en berättelse om något dyrbart du förlorat, det är ett bekännelsebrev”.

Denna smärta är tydligare i Andersson Wijs brev än i Marty Sampsons och Joshua Harris brev. Varför blev Lönnebo glad då?

”Därför att det var ett brev sänt från den egna nöden buren av ärligheten och modet – dessa två stränga postiljoner – till den riktige Guden. Önsketänkande däremot kan vi inte lita på, men väl se på med barmhärtighet.”

Det finns något i dessa bekännelser som kommer från en djup punkt inom dem själva. Ylva Eggehorn har någon gång använt uttrycket ”moralisk nollpunkt” för att hjälpa Göran Greider att tolka sin vision av Jesus.

Jag tycker det finns ett sådant drag i de här berättelserna där de gör upp med den kristna kulturen.


I berättelsen om den förlorade sonen står det i den grekiska texten att han ”kom till sig själv”.


Det är här vi möter Gud.

Min fråga är: hur kan vi forma en kristen kultur som främjar denna autenticitet? Insikten om att ärligheten är den bästa mötesplatsen med Gud, hur odlar vi och förmedlar den?

För det andra: hur kan vi forma en kyrka som ger teologiskt genomarbetade svar på dessa helt rimliga frågor? Det är ett systemfel om dessa framstående personer i sina sammanhang inte har några redskap för att bearbeta intellektuella frågor kring tron.

Om allting man har är en hammare ser allting ut som en spik. För den karismatiska kristenheten ser allting ut som känslomässiga tvivel, eftersom det vet man hur man ska hantera. Det är intressant att det är just en lovsångsledare som inte kan undgå att brottas med dessa intellektuella – kognitiva – frågor.

Det säger något om att det inte är tillräckligt med starka gudstjänster för att nära människors tro.

Thomas av Aquino säger att vi måste följa vårt samvete. Även om vårt samvete hamnar i konflikt med kyrkan. Det är bara om vi följer vårt samvete som vi kan bli autentiskt övertygade om det som är sant.

Men om vi sitter fast i en kultur och säger och gör saker som vi inte tror egentligen, då kan vi ju egentligen aldrig möta Gud. För att möta Gud måste ju vara att ärligt öppna sig för den yttersta sanningen och den yttersta godhet som Gud är.

Därför finns det något i Marty Sampsons och Joshua Harris uppgörelser som gör mig glad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s