Man brukar ibland säga att alla Guds attribut är förenade: hans kärlek är hans godhet som är hans makt. Vi uppfattar Guds attribut som distinkta, ungefär som ljuset som bryts genom prismat och får olika färger, men egentligen är de hos Gud en enhet.

Jag tycker att jag sällan får mer än en intuitiv förståelse för detta – och mer kan man nog inte få, det ligger nog i sakens natur. Senaste gången jag fick en sådan aning var när jag lärde mig att för Thomas av Aquino är ”makt” egentligen att kunna föra något från potentialitet till aktualitet. Det är att kunna förverkliga ett tings natur. Att Gud är allsmäktig betyder att han kan föra alla ting från potentialitet till aktualitet. Dessutom kan Gud skapa i den mer radikala bemärkelsen att göra så att något existerar. (För rationella varelser måste denna övergång från potentialitet till aktualitet dessutom ske inifrån: Gud ”rör” dem genom att visa det sanna och det goda.)

Guds makt blir alltså identisk med hans godhet och kärlek: det är i kärlekens natur att vilja den andre och få denna att realisera sig själv, sitt eget väsen. Det onda har ingen makt; det för inte från potentialitet till aktualitet utan bryter bara ner.

Jag kom nu att tänka på hur Guds olika attribut ”hänger ihop” och att det ibland är så också när det gäller Guds handlande ”i världen”: Guds försoning, skapelse, frälsning och handlande i världen har en underliggande enhet.

I skapelseberättelsen heter det att jorden var ”öde och tom” – tohu wa-bohu – det var en ”oordnad tomhet”. När Gud skapar världen formar han den till en livfull plats som har en struktur, ett kosmos. Så beskrivs också syndens respektive frälsningens dynamik: synden dödar och skapar kaos, frälsningen skapar liv och helhet.

Guds handlande i historien benämns ofta uppenbarelse och frälsning. Men ibland är det just avslöjandet, uppenbarelsen, som är frälsningen. ”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Alltså: kanske finns en slags liknande enhet i Guds handlande som det finns i Guds natur.

Frälsningens dag är också domens dag då den djupaste verkligheten blir uppenbar, sanningen avtäcks.

En sådan liten upplevelse av ett ”frälsande avslöjande” fick jag igår när den evangelikala tidskriften Christianity Today talar sant om president Trump och avslöjar för alla evangelikaler det dåraktiga i att fortsätta stödja honom. Detta nyktra avklädande av Trump är en slags dom, men också en slags befrielse eftersom den talar sant och därigenom, genom sin roll i den evangelikala kristenheten, förändrar den sociala verkligheten.

Detta avslöjande är en slags frälsning. Jag säger inte det här för att jag ”hatar Trump” men för att delar av kristenheten i USA har varit förvirrad. Detta klargörande är en dom men samtidigt en befrielse från den förvirringen och den illusionen.