Upplysning vs bildning

Under hösten har det varit en del diskussioner kring Skolverkets önskan om att först skippa antiken i historieundervisningen för att istället fokusera mer på efterkrigstiden och sedan tona ner Bibelns betydelse i läroplanen i religionskunskapen.

Skolverkets ambitioner för historieundervisningen är dock mer omfattande än att ta bort antiken. Som PJ Anders Linder uppmärksammade i en artikel i Borås Tidning:

”Vad gäller den äldre historien har uppfattningen spridit sig att det bara var antiken som Skolverket ville hiva över bord.  Professor Hans Albin Larsson, som bland mycket annat också har varit överdirektör vid Skolinspektionen, har gjort en genomgång av Skolverkets förslag i ett antal ämnen och konstaterar att detta är fullständigt fel: ”Det är inte bara antiken som lyfts bort. Sådana begrepp som medeltiden, renässansen, stormaktstiden, barocken, upplysningen, frihetstiden, den gustavianska tiden etc. lyser också med sin frånvaro.”

Allt detta har fått mig att tänka på en strof i Blå tågets låt ”Den ena handen vet vad den andra gör”:

”Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften” som handlar om hur skolan formar eleverna efter kapitalistiska intressen. Hur är kopplingen?

Jo, jag uppfattar att man alltmer går ifrån ett ideal av bildning, där den enskilde ges tillgång till kunskap, kultur och historia, till vad vi lite dubbeltydigt kan kalla upplysning.

Dubbeltydigt eftersom grundtanken å ena sidan verkar vara att framställa tillvaron som en endimensionell konflikt mellan traditionellt och modernt och där vi skall ges – inte redskap att forma våra egna uppfattningar – utan snarare ”upplysning” om vad som är det korrekta (moderna) att tycka och tänka.

I det perspektivet går de förklarande notiserna på Nationalmuseum in i samma ängsliga samtidstendens om att inte bara ge besökarna tillgång till kulturen utan också upplysa dem om det rätta sättet att se på kulturen, som tanken att man kan ta bort antiken för att istället fokusera på tiden efter 1945: det är ju trots allt under den tiden vi blir riktigt upplysta.

Problemet är att medan vi genom bildning och kunskap om (till exempel) historien får tillgång till perspektiv som blir nycklar till att tänka och förhålla oss fördjupat, medvetet och reflekterat både till samtiden och existensen så fungerar ”upplysningen om hur det förhåller sig” som en kortslutning av reflektionen.

Detta eftersom den både tenderar att ge oss en slutsats snarare än material för att tänka (dessutom ofta i dagsaktuella, politiska frågor) men också en given infallsvinkel till all kultur och historia utifrån en modern rättighetsdiskurs.

Vi riskerar att möta en entydig värld där allt redan är tolkat åt oss, eller ”skildrat” som Stina Oscarsson skriver i sin intressanta krönika om ett besök på Nationalmuseum.

Vi läser en 1800-talsroman och förstår att vi ska tänka på relationerna mellan könen i boken, inte på livets förgänglighet – som kanske, eller kanske inte, är det som hade spontant varit det vi blivit mest drabbade av. Det är just frånvaron av öppenhet för vad den enskilde själv drabbas av som är problemet.

Vi förstår vad den korrekta tolkningen är, men vi lär oss inte att själva tolka. Att tänka kritiskt har blivit liktydigt med att ha vissa uppfattningar. Men för att travestera uttrycket ”att läsa utan att förstå är inte att läsa” så kunde man väl säga att förstå utan att tänka är inte att förstå.

PJ Anders Linder skriver i Borås Tidning om skolverkets ambitioner för litteraturkunskapen:

”DN:s Jonas Thente har i ett par angelägna artiklar uppmärksammat hur Skolverket vill förändra formuleringarna om skönlitteratur i kursplanen för högstadiet. I det nu gällande dokumentet talas om ”lyrik, dramatik, sagor och myter”. I förslaget föreslår Skolverket läsning om ”utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”. I stället för att få hjälp att navigera i de stora berättelsernas rymder ska de stackars eleverna få ägna även svensklektionerna åt några av samtidens allra mest ältade samhällsfrågor.

Tanken är uppenbarligen att litteraturen har ringa värde ifall den ”bara” är litteratur, verklig betydelse får den först när den ställs i de korrekta värderingarnas tjänst. Som så ofta blir det hypermoderna förvillande likt det allra mest gammaldags och förstockade.

Linder fortsätter:

”I stället för historiska händelser och personer ska studierna inriktas på ”analys av historiebruk”, det vill säga hur individer och grupper använder historien för att främja sina materiella eller ideologiska intressen.”

Det finns många perspektiv man kan lägga på historiska skeenden, men att så tydligt välja ut ur vilken synvinkel man ska se på och närma sig historien kommer alltför nära att vilja ge eleverna slutsatserna snarare än underlaget.

Läs: Stina Oscarsson ”Museibesöket blir som en lektion i grundskolan

Läs: PJ Anders Linder ”Med skolverket från kunskapsskola till bullshitskola” och ”Skydda eleverna från skolverket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s