Detta är ett sätt att provtänka kring förvandlingen av brödet och vinet.

Inom traditionell katolsk teologi brukar man tala om ”trans-substantiation” – förvandling av substansen – i relation till nattvarden. Brödet och vinet blir Kristi kropp och blod. Hur ska man förstå detta?

Ett sätt att börja tänka kring det är att det finns en skillnad mellan ”kropp” – ett fenomens materiella aspekter – och det som har en kropp: substansen eller tinget. Religionsfilosofen Bernard Lonergan talar om detta som body och thing – det Lonergan menar med thing är vad som brukar kallas för ”substans”.

Låt oss ta ett exempel: två siamesiska tvillingar utgör en kropp men två substanser – två personer. Det är alltså inte så att allting är identiskt med sina kroppsliga, eller materiella, beståndsdelar.

När brödet och vinet blir Kristi kropp och blod så förändras inte brödet och vinets materiella egenskaper. De är desamma. I vilket avseende blir de då Kristi kropp? Det beror (och ursäkta den filosofiska ovanan av att införa distinktioner) i vilket avseende de blir Kristi kropp.

Vilken egenskap i Kristi ”kroppslighet” är det som tillkommer brödet och vinet? Det är ju inte att brödet och vinet blir en mänskligt kött och blod i materiellt avseende – då hade vi känt det på smaken och vi hade kunnat analysera brödet och vinet vetenskapligt och se att det hade dessa egenskaper. Det är inte heller innebörden i katolsk lära vilket vissa felaktigt säger som vill ha en hög syn på nattvarden.

Finns det då nån annan förståelse av kropp? Ja, kropp kan förstås som den materia som förmedlar en persons närvaro i världen. Det är ju i det avseendet som kyrkan är kallad att vara Kristi kropp. Jag menar att brödet och vinet blir ”en delaktighet av Kristi kropp” som vi säger i nattvardsgudstjänsten, i avseendet att de blir materiella förmedlare av Kristi personliga närvaro.

Detta är en erfarenhet som jag tror alla mässfirare gör återkommande eller åtminstone någon gång: erfarenheten av att i mässan och nattvarden möta Gud. Real-presensen, Guds verkliga närvaro, är vad som motiverar trans-substantiationläran som är ett sätt att försöka artikulera denna erfarenhet filosofiskt.

Brödet och vinet har nu ingått i en större kontext där deras identitet ges av denna större kontext och inte av sina enbart materiella egenskaper. Lite olyckligt har man ofta brukat säga att brödet och vinets accidentiella egenskaper är desamma, medan deras substantiella egenskaper har förändrats. Men för bröd och vin är det just dessa accidentiella egenskaper som gör dem till bröd och vin.

Det är därför, menar jag, mer rättvisande att säga att det som var dess substantiella egenskaper – det som definierade brödet och vinet – nu har blivit dess accidentiella egenskaper. För på den djupaste nivån är brödet och vinet inte blott bröd och vin utan förmedlare av Kristi personliga närvaro, och det är deras essens.

För att ta en parallell: I Louis Armstrongs sång ”What a wonderful world” sjunger Louis Armstrong:
I see friends shaking hands,
saying ”how do you do?”
they’re really saying
”I love you”.

Ordens bokstavliga mening är inte innebörden, det essentiella, det substantiella, i det som kommuniceras. Det betyder inte att den bokstavliga meningen har förvandlats, bara att i relation till det som kommuniceras är den bokstavliga meningen ”accidentiell” – precis som brödet och vinets materiella egenskaper är accidentiell i relation till det som de förmedlar, Kristi kropp. I ett annat sammanhang kan ju någon säga ”dumsnut” och kommunicera ”du är söt” eller liknande.

Nattvarden är en kommunikationsakt. I denna kommunicerar Gud med oss, och det Gud kommunicerar är på ett sätt alltid sig själv: sin kärlek. Brödet och vinets materiella egenskaper är accidentiella. Guds väsen (”som är kärlek”) är det substantiella.

Precis som vi behöver använda vårt förnuft och inte enbart våra sinnen om vi ska förstå skillnaden mellan en siameisk tvilling och den kropp som den delar med sin tvilling, så är det trons perspektiv som gör erfarenheten av att möta Kristus i brödet och vinet möjlig. Transsubstantiationen är (det av tron upplysta) förnuftets försök att artikulera denna erfarenhet.

På samma sätt är det väl i relationen till en annan människa: det krävs en psykologisk öppenhet för att kunna ta emot en annans kärlek. Det är svårt att peka på var i gåvans materiella egenskaper kärleken som gåvan förmedlar sitter. Det är i gåvan, i dukningen, i den andres närvaro i gåvan och dukningen.