Igår skrev jag lite om trans-substantiation: tanken att brödet och vinet ändras i sin substans.

Jag tror denna process kan beskrivas som en form av sublation. Detta är ett begrepp som ursprungligen finns hos Hegel (”aufhebung”) och som togs upp och modifierades av Karl Rahner, och det är i dennes bemärkelse som Bernard Lonergan använder det.

Sublation beskrivs av Lonergan på följande vis:

What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.

Denna syn på sublation möjliggör att den underliggande verkligheten inte upphör eller förintas i sin ursprungliga natur, men att den förvandlas genom att den ingår i en större helhet. Ett enkelt exempel: en tystnad kan ”sedd i isolation” vara identisk men ha helt olika karaktär om den inramas av förundran eller av besvikelse.

I nattvarden förvandlas brödet och vinet, genom att de blir en ”delaktighet av Kristi kropp” – den fysiska verklighet som förmedlar Kristi personliga närvaro.

Något liknande kan sägas ske i dopet: Gud vill att vi ska bli en del av Kristi kropp, den fysiska verklighet som förmedlar Guds kärlek och kreativitet.

Självklart gör även människor utanför kyrkan detta, men genom kyrkan får vi tillgång till vissa nådemedel som Gud har instiftat som skall så att säga ”skynda på processen”.

Gud vill att hela världen ska bli ”Kristi kropp” – den fysiska verklighet som förmedlar Guds kärlek. Då Gud uti alla blir allt, då är skapelsen förvandlad och fullbordad, men inte förintad eller ersatt.