Det cirkulerade en text för ett tag sen på sociala medier som hävdade att det alltid, undantagslöst, är mannens fel om det blir en oönskad graviditet. Anledningen sades vara att det enda skälet till att dessa uppstår är att mannen inte vill använda kondom.

Låt mig först säga att jag sympatiserar med vad jag tror är motivationen bakom texten och delandet av den: att ändra berättelsen kring oönskade graviditeter och abort. Istället för att allt ansvar läggs på kvinnan och därmed också allt ansvar (och ”etisk stress”) för en eventuell abort, så förflyttas fokus till mannen.

Det här är en tematik som funnits i diskussionen förut, abort som en kvinnofälla. Socialdemokratiska kvinnoförbundet var ännu i mitten av sextiotalet emot fri abort, eftersom förbundet ansåg att detta skulle ”friskriva” mannen från ansvar för graviditeten.

Stefan Swärd har disputerat om svensk abortlagstiftning och skriver på sin blogg:

”Min avhandling visar att så sent som 1962 fanns det inte en politiker i Sverige som tänkte tanken om fri abort. Det var en självklarhet att fostret var en skyddsvärd individ, och att abort betraktades bara som en nödfallsåtgärd i specifika och avgränsade situationer.

Det var sedan män präglade av den gryende sexliberalismen som väckte tanken på fri abort 1963-64. Det var först senare som kvinnoorganisationerna hakade på tåget och gav stöd till fri abort, först såg man det som kvinnoförtryck och att männen skulle pressa kvinnorna att göra abort, om det blev fri abort. Det var Socialdemokratiska kvinnoförbundets inställning vid mitten av sextiotalet, men det var då det.”


Inom psykologin finns ett begrepp som kallas för ”social judgeability” och det står för grupper som det är socialt accepterat att döma. I Sverige, och kanske västvärlden generellt (vilket kan vara ett resultat av kristna värderingar) är det så att detta framförallt är grupper som anses besitta makt, inte de som anses vara maktlösa eller offer.

Diskussionen om abort – särskilt om abortmotståndet drivs av medelålders män – får sin prägel av att narrativet är att det är en ensam kvinna i en utsatt situation som förnekas abort av konservativa män som aldrig behöver ta sådana beslut själva. Om man istället kunde tematisera situationen så att det finns en man som är enda orsaken till graviditeten så finns det möjligheter att ändra diskussions-spelplanen.

Så: med det sagt, jag anser att det är viktigt att lyfta fram mannens ansvar och jag sympatiserar med den ambitionen. Inte av retoriska skäl, utan av sakliga.

Men i själva sakfrågan så är det inte sant att det alltid enbart är mannens fel om det blir en oönskad graviditet (för att denne inte skulle vilja använda kondom). Spelar det någon roll? Ja, av två skäl.

1. För de män som inte stämmer in på beskrivningen.

2. Det hela borde leda till viss förändring kring hur vi pratar om vissa frågor kring sexualitet och abort.

Låt oss säga att det är kvinnan som inte vill använda kondom – till exempel på grund av latexallergi – och som dessutom intygar att det är en säker period.

Det finns också exempel på när kvinnor försöker bli gravida men säger till mannen att det är en säker period, vilket Palle Fredrikssons bok ”Den vackraste gåvan” handlar om.

Spelar det här någon roll?

Ja, dels för retoriken: vi vinner inte så mycket om vi går från att bortse från mannens ansvar till att bortse från kvinnans ansvar.

Men också för att det finns en diskrepans i hur vi talar om fri abort som en reproduktiv rättighet i relation till tillgången för denna ”reproduktiva rättighet” beroende på vilket kön du har – särskilt när vi sätter det i relation till det faktum att det finns en diskrepans i möjligheten att bedöma ”säker period”. Visst, det vanliga svaret är att folk säger att det inte finns några säkra perioder. Men ganska många kvinnor verkar tycka att det gör det, och förväntar sig inte att deras partner ska ifrågasätta denna bedömning.

Den svenska abortlagstiftningen motiveras utifrån ”reproduktiva rättigheter” och ”reproduktiv hälsa”. Jag anser också att vi behöver ha lagliga och säkra aborter. Och självklart är detta kvinnans beslut och inte mannens.

Men låt oss tänka ett slag över skillnaden i handlingsmöjligheter vid en oönskad graviditet. För den som menar att fri abort i princip är ett etiskt oproblematiskt ingrepp, att vi som Cissi Wallin säger, borde ”öka antalet aborter” måste också förklara hur detta förhåller sig till mannens situation vid en oönskad graviditet.

Själv anser jag att abort är en sista utväg, inte ett praktiskt alternativ i kniviga situationer. Men så ser inte retoriken ut. Och om det faktiskt är så att det finns en viss assymmetri här mellan män och kvinnor i tillgången till denna ”reproduktiva rättighet” så bör vi också låta denna insikt forma vårt samtal och vårt tänkande kring de situationer som leder till oönskade graviditeter.

Jag har till exempel aldrig hört någon säga att jag som man inte ska lita på kvinnans bedömning om säker period. Det kanske vi borde prata lite mer om.

Igår skrev jag lite om trans-substantiation: tanken att brödet och vinet ändras i sin substans.

Jag tror denna process kan beskrivas som en form av sublation. Detta är ett begrepp som ursprungligen finns hos Hegel (”aufhebung”) och som togs upp och modifierades av Karl Rahner, och det är i dennes bemärkelse som Bernard Lonergan använder det.

Sublation beskrivs av Lonergan på följande vis:

What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.

Denna syn på sublation möjliggör att den underliggande verkligheten inte upphör eller förintas i sin ursprungliga natur, men att den förvandlas genom att den ingår i en större helhet. Ett enkelt exempel: en tystnad kan ”sedd i isolation” vara identisk men ha helt olika karaktär om den inramas av förundran eller av besvikelse.

I nattvarden förvandlas brödet och vinet, genom att de blir en ”delaktighet av Kristi kropp” – den fysiska verklighet som förmedlar Kristi personliga närvaro.

Något liknande kan sägas ske i dopet: Gud vill att vi ska bli en del av Kristi kropp, den fysiska verklighet som förmedlar Guds kärlek och kreativitet.

Självklart gör även människor utanför kyrkan detta, men genom kyrkan får vi tillgång till vissa nådemedel som Gud har instiftat som skall så att säga ”skynda på processen”.

Gud vill att hela världen ska bli ”Kristi kropp” – den fysiska verklighet som förmedlar Guds kärlek. Då Gud uti alla blir allt, då är skapelsen förvandlad och fullbordad, men inte förintad eller ersatt.

Detta är ett sätt att provtänka kring förvandlingen av brödet och vinet.

Inom traditionell katolsk teologi brukar man tala om ”trans-substantiation” – förvandling av substansen – i relation till nattvarden. Brödet och vinet blir Kristi kropp och blod. Hur ska man förstå detta?

Ett sätt att börja tänka kring det är att det finns en skillnad mellan ”kropp” – ett fenomens materiella aspekter – och det som har en kropp: substansen eller tinget. Religionsfilosofen Bernard Lonergan talar om detta som body och thing – det Lonergan menar med thing är vad som brukar kallas för ”substans”.

Låt oss ta ett exempel: två siamesiska tvillingar utgör en kropp men två substanser – två personer. Det är alltså inte så att allting är identiskt med sina kroppsliga, eller materiella, beståndsdelar.

När brödet och vinet blir Kristi kropp och blod så förändras inte brödet och vinets materiella egenskaper. De är desamma. I vilket avseende blir de då Kristi kropp? Det beror (och ursäkta den filosofiska ovanan av att införa distinktioner) i vilket avseende de blir Kristi kropp.

Vilken egenskap i Kristi ”kroppslighet” är det som tillkommer brödet och vinet? Det är ju inte att brödet och vinet blir en mänskligt kött och blod i materiellt avseende – då hade vi känt det på smaken och vi hade kunnat analysera brödet och vinet vetenskapligt och se att det hade dessa egenskaper. Det är inte heller innebörden i katolsk lära vilket vissa felaktigt säger som vill ha en hög syn på nattvarden.

Finns det då nån annan förståelse av kropp? Ja, kropp kan förstås som den materia som förmedlar en persons närvaro i världen. Det är ju i det avseendet som kyrkan är kallad att vara Kristi kropp. Jag menar att brödet och vinet blir ”en delaktighet av Kristi kropp” som vi säger i nattvardsgudstjänsten, i avseendet att de blir materiella förmedlare av Kristi personliga närvaro.

Detta är en erfarenhet som jag tror alla mässfirare gör återkommande eller åtminstone någon gång: erfarenheten av att i mässan och nattvarden möta Gud. Real-presensen, Guds verkliga närvaro, är vad som motiverar trans-substantiationläran som är ett sätt att försöka artikulera denna erfarenhet filosofiskt.

Brödet och vinet har nu ingått i en större kontext där deras identitet ges av denna större kontext och inte av sina enbart materiella egenskaper. Lite olyckligt har man ofta brukat säga att brödet och vinets accidentiella egenskaper är desamma, medan deras substantiella egenskaper har förändrats. Men för bröd och vin är det just dessa accidentiella egenskaper som gör dem till bröd och vin.

Det är därför, menar jag, mer rättvisande att säga att det som var dess substantiella egenskaper – det som definierade brödet och vinet – nu har blivit dess accidentiella egenskaper. För på den djupaste nivån är brödet och vinet inte blott bröd och vin utan förmedlare av Kristi personliga närvaro, och det är deras essens.

För att ta en parallell: I Louis Armstrongs sång ”What a wonderful world” sjunger Louis Armstrong:
I see friends shaking hands,
saying ”how do you do?”
they’re really saying
”I love you”.

Ordens bokstavliga mening är inte innebörden, det essentiella, det substantiella, i det som kommuniceras. Det betyder inte att den bokstavliga meningen har förvandlats, bara att i relation till det som kommuniceras är den bokstavliga meningen ”accidentiell” – precis som brödet och vinets materiella egenskaper är accidentiell i relation till det som de förmedlar, Kristi kropp. I ett annat sammanhang kan ju någon säga ”dumsnut” och kommunicera ”du är söt” eller liknande.

Nattvarden är en kommunikationsakt. I denna kommunicerar Gud med oss, och det Gud kommunicerar är på ett sätt alltid sig själv: sin kärlek. Brödet och vinets materiella egenskaper är accidentiella. Guds väsen (”som är kärlek”) är det substantiella.

Precis som vi behöver använda vårt förnuft och inte enbart våra sinnen om vi ska förstå skillnaden mellan en siameisk tvilling och den kropp som den delar med sin tvilling, så är det trons perspektiv som gör erfarenheten av att möta Kristus i brödet och vinet möjlig. Transsubstantiationen är (det av tron upplysta) förnuftets försök att artikulera denna erfarenhet.

På samma sätt är det väl i relationen till en annan människa: det krävs en psykologisk öppenhet för att kunna ta emot en annans kärlek. Det är svårt att peka på var i gåvans materiella egenskaper kärleken som gåvan förmedlar sitter. Det är i gåvan, i dukningen, i den andres närvaro i gåvan och dukningen.

Evolutionen har skapat människan så, att hon har ett behov av att bli tagen i bruk för det som är meningsfullt, sant och gott. Det ”religiösa behovet” formuleras ibland som ett behov av att tänka sig att världen är en ”liten värld” som vi har kontroll över. Jag tror det egentligen kan sägas vara tvärtom.

Det religiösa behovet är snarare behovet av en mening som engagerar hela människan, och som övergår henne, men integrerar henne. Denna integration kan förstås i två bemärkelser: människan som integrerad i den större helheten. Men också att människan integreras, görs mer hel, genom detta engagemang.

Den moderna världsbilden, enligt vilken det som finns är endast det som är mindre än människan: materiella beståndsdelar som beter sig i enlighet med omedvetna lagar, är inte skrämmande utan ostimulerande.

Den är som de tomma råttburar som man placerade råttor i och sedan testade om de ville ha vatten kryddat med heroin eller vanligt vatten. Nästan alla ville ha heroinvattnet och nästan alla knarkade ihjäl sig.

När man sedan gjorde om experimentet men placerade råttorna i en stimulerande och rik miljö, valde nästan ingen heroinvattnet och ingen knarkade ihjäl sig.

Människans mentala förmågor – viljan och intellektet – har en inneboende drift efter att förstå verkligheten och söka det goda.

”Gudsfrågan” är egentligen frågan om ”formalobjektet” för denna strävan, denna mänskliga intentionalitet, finns. Finns det fullkomligt goda och det fullkomligt sanna?

På ett sätt kan väl ingen förneka att ”den yttersta sanningen” finns. Frågan är hur dess karaktär är. Låt mig därför formulera om den: är verklighetens fundamentala natur större och rikare än den enskilda människan, något hon när hon upptäcker träder in i, och blir en del av tillfredsställs av – eller är den yttersta sanningen sådan att människan därigenom upplöses eftersom det visar sig att hon kan reduceras till det som är mindre än henne själv: elementarpartiklar som beter sig i enlighet med materiens lagar.

Då blir den yttersta sanningen inget som tillfredsställer människans kapaciteter utan något som negerar dem. Det kanske kan motivera till olika typer av filosofiska coping-strategier, distraktioner – som man kan fråga sig om de inte på ett mer eller mindre artikulerat och medvetet sätt formar många människors liv?

Kanske är vad någon kallade för den ”nihilistiska folk-metafysken” ett resultat av att vi tror att vetenskapens världsbild implicerar att allt är reducerbart till elementarpartiklarnas lag- och slumpmässiga beteende.

Det är tråkigt om det inte behöver vara en korrekt tolkning men ändå i breda lager förutsätts vara en korrekt tolkning av tillvaron.

Vad krävs av en sådan världsbild som inte är tom råttbur, jag menar människobur?

Att människan har en kapacitet att nå sanningen.

Att det goda finns och inte enbart är uttryck för subjektiva nycker.

Att det enskilda livet spelar roll och har signifikans.

Någon skiljde mellan ”the imperative view” och ”the attractive view” i synen på det goda. Det förra har att göra med bud och uppmaningar och det senare med värden som attraherar.

Jag tänker på Gud i termer av the attractive view, och det är så jag tror vi bör förstå religion: som en praktik för att försöka närma sig det sanna och det goda.

Därmed inte sant att inte det finns andra sätt att praktisera religion på: men de tenderar att bli destruktiva.

Sammanfattning

Det som är kontentan av det här blogginlägget är följande: jag undrar vad mer som krävs  av Sofia Lilly Jönsson för att hon ska se en som en samarbetspartner och inte som någon som är ”emot” henne?

När det gäller teologiskt perspektiv står jag mycket närmare henne än flera av ”Killarna” (så långt jag nu kan bedöma den saken – givet att jag knappt känner dem) och jag har skrivit gratis i hennes Tidskrift Evangelium, även när ett utlovat arvode ställdes in (för att de budgeterat fel).

Jag har varit entusiastisk och stöttande för hennes projekt – Tidskriften Evangelium – jag har ofta delat hennes texter, citerat henne i offentliga texter och tagit upp hennes hjärtefrågor i blogginlägg och tryckt press.

Inledning

I sin långa bloggtext som publicerades i fredags nämner Sofia Lilly Jönsson mig som en av ”Killarna”.

Till en början bekom det här mig inte särskilt mycket. Det blev ju nästan hedrande att nämnas i det sällskapet av väldigt etablerade personer (även om det förstås inte var syftet).

Men ur generell synvinkel var en av de första sakerna jag reagerade på att jag ansåg att hon blandade konfliktlinjer.

Den grundläggande konfliktlinjen som Jönsson tillämpar när det gäller att förstå religionen i det offentliga är den inom Svenska kyrkan mellan fördjupning och förflackning i folkkyrkans namn.

Denna anlades som ett raster över allt som sägs om religion i offentligheten och på alla som säger något om religion i offentligheten, från Björn Wiman till Schüldt till Antje Jackelén till Joel Halldorf. Tyvärr verkar det som att Jönsson menar att hennes kyrkokritik (som jag till stor del delar) är det enda som är relevant när man talar om religion i offentligheten.

Därmed blir också allt som andra gör implicit relaterat till Jönsson som den skarpaste kyrkokritikern i Sverige (om vi med kyrkan menar Svenska kyrkan, vilket Jönsson rätt ofta gör).

Som sagt: det bekom mig inte särskilt mycket att jag nämndes där. Men jag ville kommentera det för mina kompisar på Facebook och när jag då började tänka på det, desto mer absurt insåg jag att det var.

För det första har inte Sofia följt mig i sociala medier sen hon för tre år sen avföljde mig och därför missat att jag brukar dela hennes texter, kommentera liknande ämnen och ja, i allmänhet, göra just det som hon anklagar Killarna för att inte göra.

Eftersom mycket i texten handlade om hur folk ska ha hållit Jönsson tillbaka så kände jag att jag ville kommentera det.

Vår relation

Jag har känt / varit bekant med Sofia sen 2012 och inte gjort annat än stöttat henne genom att vara positiv till hennes projekt, dela hennes texter och lyfta liknande frågor.

Jag träffade Sofia Lilly Jönsson första gången hösten 2012 när det var en slags releasehappening i Katedralcaféet i Uppsala för Tidskriften Evangelium. Det var min dåvarande klasskamrat på psykologprogrammet, Josefin Holmström, som bjudit med mig. Jag var entusiastisk och uppmuntrande inför projektet, som jag alltid varit.

Jag anmälde mig som prenumerant och fick ett uppdrag att skriva en text, som jag också skulle få ett arvode för.

Lite senare meddelade Sofia att arvodet skulle dras tillbaka: budgeten räckte inte. Samtidigt hade man också bestämt att göra om prenumerationsformen, man skulle inte längre sälja till privatpersoner, utan allt material skulle ligga ute på nätet.

Till församlingar skulle man däremot sälja lite extramaterial och så kunde man ju ta ut lite högre avgift för prenumerationen när det var församlingar. Ett smart upplägg.

Men givet att jag fick mitt arvode tillbakadraget och man nu gjorde om prenumerationsformen tyckte jag det var orimligt att jag både skulle skriva gratis och – till skillnad från andra privatpersoner – betala för prenumerationen så jag sa att jag säger upp prenumerationen.

Sofia blev faktiskt sur över detta. Men godtog det.

Ja, jag skrev min artikel och jag fortsatte att skriva artiklar då och då, och var glad för det.

I mars 2013 mejlade jag en artikelidé till Jönsson och Josefin Holmström. Josefin och jag hade lite utbyte och sen när Sofia till slut svarade, så svarade hon genom att svara mig och en annan person som hon i mejlet skrev att hon trodde skulle skriva artikeln bättre!

Jag svarade: det här mejlet behöver inte jag få. Om du inte vill att jag skriver det kan du tacka nej, du behöver inte skicka det här mejlet till mig. Efter lite utbyte svarade hon ”Jag är inte bättre än så här.” Inte en ursäkt utan mer bara ett konstaterande.

Ja, okej. Men alla andra du möter då? Vad tänker du kring deras beteende?

Lite senare på våren 2013 var jag och några andra inbjudna på en workshop på ett kommunalt bibliotek i Stockholm  – en jättebra idé – som Sofia anordnade. Inbjuden gäst var en person som var vikarierande understrecket-redaktör på somrarna. Vi hade fått ett rum på biblioteket via en man som jobbade som bibliotekarie där och som också var en person som liksom jag gärna skrev i tidskriften.

De första 20 minuterna satt Sofia och denna man (Understrecket-redaktören) och pratade med varandra. Då sa jag: vi kanske ska presentera oss för varandra? Gå en runda, liksom?

Det gjorde vi. Men den rundan stannade vid Sofia. Vilket innebar att personen bredvid henne, Johan, inte fick presentera sig. Johan var kopplad till tidskriften och som var bibliotekarie på biblioteket. Det var han som sett till att vi fick vara där.

När workshopen var klar och vi skulle lämna biblioteket så gick Sofia bara ut ur biblioteket (talandes med redaktören). Johan, bibliotekarien, skulle ju vara kvar. Så jag sa till Sofia: Johan blir ju kvar här, så vi måste säga hejdå nu till honom.

Då vände hon om och gjorde det.

Men jag har tänkt ibland på den där eftermiddagen, hur extremt Sofias beteende hade bedömts om könsrollerna varit de omvända.

Hösten 2013 var jag på bokmässan för att intervjua teologen John De Gruchy som skrivit boken ”Bekännelser av en kristen humanist”. På ”Se Människan” (Svenska kyrakns scen) kunde man skriva förslag på människor man ville att de skulle bjuda in nästa år. Jag skrev ”Sofia Lilly Jönsson – chefredaktör för Tidskriften Evangelium”. Jag tänkte att det nog var onödigt, att det var självklart att de skulle bjuda in henne. Det var det inte. (Jag skrev även Antje Jackelén och Ulf Jonsson, som jag gärna hade sett i ett samtal där.)

Vilket säger något om det otillgängliga klimatet i Svenska kyrkan, för röster man inte riktigt kontrollerar, där jag och Jönsson ofta gjort liknande analyser.

Jag fortsätter att skriva texter (gratis) för Evangelium – och jag är glad för det. Den sista skriver jag på våren 2014. Någon gång efter det tar Sofia bort mig från Facebook och slutar följa mig på Twitter.

I mars 2015 får jag en skärmdump från en kompis. På Sofias Facebook-vägg har hon börjat lägga ut delar av privat konversation om Evangelium-tiden. Ett meddelande som hon lägger ut är en person som skickat en kommentar privat till henne, med en nedsättande kommentar om mig – inget allvarligt, men inte menat för Sofias vägg – utifrån ett förslag jag hade om att vi skulle ha något slags schema för bloggen.

Sofia brukade klaga på att det var för dålig intensitet på bloggandet. Och samtidigt blev hon oroad om det var för långt. Eller om det var fel på annat sätt, fel profil, fel tilltal, fel någonting. Man kanske måste läsa texten om ogräset och vetet som växer bredvid varandra.

Jag tycker dock att mycket av det som skrevs i Evangelium var väldigt bra. En recension som jag och Marta Axner skrev av en uppsättning av Brott och Straff läste regissören som personligen mejlade oss och tackade för den och bjöd in oss till nästa pjäs hon skulle sätta upp (om Edit Piaff).

Och den recension jag skrev om Johan Heltnes ”Det finns ingenting att vara rädd för” beskrev Heltne som en ”fantastisk text” och inte för att den handlade om hans bok utan för det som jag skrev om spiritualitet. Jag säger nu inte detta för att det egentligen har någon relevans, förutom om det inte vore för att Jönsson verkar ha bestämt sig för att jag inte borde få ha någon plats i det offentliga.

Hursomhelst: jag mejlade Sofia och sa att ”det verkar vara nåt konstigt med din vägg, det finns privata konversationer där” och hon svarade att det inte var något fel, att det skulle vara så.

Vår relation var alltså följande:

jag var gratisskrivande frilansare för den tidskrift där hon var chefredaktör

jag var/är oetablerad, glad amatör – hon var väletablerad skribent i en av Sveriges största tidskrifter.

Hon hade tagit bort mig från Facebook men valde att lägga ut delar av en privat konversation på sin vägg, så att alla som visste vem Christoffer i Evangelium var, kunde se det.

Hursomhelst. Jag markerade för Sofia att det inte var okej och att det var helt onödigt.

Men jag fortsatte att uppskatta Sofia som skribent och jag vet inte riktigt hur många gånger jag har uttryckt detta.

Om Sofia upplever att hennes relation till Svenska kyrkan är att hon står utanför och skriker in, så kan jag säga att min relation till Sofia känns som att skrika in positiva omdömen till en cementhink. Jag har signalerat att jag stöttat hennes projekt, delat hennes texter och tycker att hon är en bitvis fantastisk skribent men det har noll resonans hos henne.

Hon hör inte, eller så är det bara helt ointressant. Vilket är helt okej!

Men om det är så ointressant, varför är det då så intressant att kritisera mig offentligt för att jag inte stöttar henne? Det blir ju bisarrt.

Jag är inte en femtiondel så etablerad i offentligheten som Sofia. Jag skulle inte ha behov av att kritisera en person som var mindre etablerad än mig, om den personen dessutom varit väldigt stöttande!

En stor del av kritiken mot ”Killarna” är att de på något vis utestänger Sofia och inte delar hennes texter och hennes ärenden.

Det ironiska är att Sofia har tagit bort mig från sociala medier och inte följt mig sen 2015.

Under den tiden har jag gjort precis det som hon tycker att man bör göra: delat hennes texter och lyft hennes frågor. Säkert till trötthet för vissa av mina Facebook-vänner. (Alltså att jag lyfter frågorna, kritiska synpunkter på Svenska kyrkan.)

Jag har alltså även efter att Sofia fortsatt vara otrevlig mot mig fortsatt att stötta och delat Sofias texter. Och jag har fortsatt att lyfta frågorna om Svenska kyrkan i just de forumen där hon har slutat att följa mig: på Facebook och Twitter.

Förra året skrev hon en krönika med rubriken ”Allt handlar inte om dig, Antje Jackelén”. Jag skrev ett blogginlägg med den artikeln som utgångspunkt (och citerade och refererade förstås henne) i ett blogginlägg på Läsarna.

En redaktör på Dagen ringde och frågade om han fick publicera en förkortad version av den, eftersom någon på grund av sjukdom inte kunde skriva sin krönika.

Javisst, det går bra. Jag hade inte möjlighet att själv redigera den. Redaktören utelämnade referensen till Sofias Expressenartikel. Men jag tror inte det var vad som väckte Sofias ilska. (Det är istället att jag översatt en bok och har en podd som kommit upp på Twitter, vilket skulle bevisa hur jag blivit inkvoterad. Jag upplyste att sammanhangen var helt andra än de hon föreställt sig, jag har fått de uppdragen via Teologiska institutionen.)

När jag sade till dig att jag tyckte det kändes konstigt att bli kritiserad för mitt beteende i sociala medier när du inte följt mig där sa du att det inte var ”mitt beteende” du kritiserade utan att du bara skrev hur det verkade utifrån ”ditt perspektiv”.

Och min poäng är att ditt perspektiv hade varit annorlunda om du följt mig, och sett vad jag gjort.

Och om inte annat så hoppas jag att andras perspektiv är kompletterade nu.

Det finns andra saker i din text som bör kommenteras och analyseras. Mer allmängiltigt intressanta saker. Men det här behövde jag säga.

Det jag har skrivit här betyder inte att det inte finns briljanta delar i Jönssons text. Exempelvis analysen av det som hände runt jul i Västerås stift.

Och visst förekommer dåliga strukturer. En del av dem består av män.

Men det innebär inte att man ska bli blind för hur det är i det konkreta fallet och att maktrelationerna är klart mer komplexa än att bara fråga sig vilket kön en person har.

Uppdatering: om ditt blogginlägg som myt

Ludvig Lindelöf föreslår på Twitter att jag ska läsa ditt blogginlägg som man läser en myt: en icke-historisk berättelse som förmedlar en principiell sanning. Du svarar att det ”faktiskt är en väldigt bra läsning”.

Ja, det är ju därför texten får ett sånt genomslag. Men problemet är att i en myt använder man inte namngivna konkreta, samtida personer, som läsaren inte förstår ska tolkas som ”den mytologiske Christoffer” och inte den vanlige Christoffer.

För det andra blir det ju nästan absurt, givet vad du själv skriver om myt i ditt ursprungsinlägg:

”Eric tycker att den sortens maktanalys jag sysslar med dödar myten. Han skriver:

”… språket för att beskriva mötet med konsten, det som är kultursidans eller offentlighetens språk där nyttoaspekt och maktanalys långsamt letar sig in mellan orden och bryter sönder dem inifrån. Mörker blir då depression, eld endast uppror och mystik inget annat än förvirring.”

Det är troligen bland annat mitt skrivande han syftar på där, och det är helt riktigt att jag anlägger en maktanalys på kyrkan. Jag tror nämligen att det sista vi behöver odla i medierna i en tid när nästan ingen kan någonting om religionernas fundamenta är svärmerier. Och det första vi ska vara vaksamma för är antiintellektuella drag i religionen. Jag tror att romantik och svärmeri inom religion är någonting kontraproduktivt och potentiellt farligt.”

Så mytens existentiella sida är ”svärmerier” medan att peka ut konkreta personer i en text som inte är historiskt korrekt är en godartad form av myt?

Det resonemanget ”stör mitt ordningssinne” som du brukar säga.

Syftet med den här sidan är att presentera mig, mitt C V och texter jag skrivit.

Hör gärna av dig om du vill ha kontakt med mig:

christoffer [punkt] skogholt [snabel-a] gmail [punkt] com