Det cirkulerade en text för ett tag sen på sociala medier som hävdade att det alltid, undantagslöst, är mannens fel om det blir en oönskad graviditet. Anledningen sades vara att det enda skälet till att dessa uppstår är att mannen inte vill använda kondom.

Låt mig först säga att jag sympatiserar med vad jag tror är motivationen bakom texten och delandet av den: att ändra berättelsen kring oönskade graviditeter och abort. Istället för att allt ansvar läggs på kvinnan och därmed också allt ansvar (och ”etisk stress”) för en eventuell abort, så förflyttas fokus till mannen.

Det här är en tematik som funnits i diskussionen förut, abort som en kvinnofälla. Socialdemokratiska kvinnoförbundet var ännu i mitten av sextiotalet emot fri abort, eftersom förbundet ansåg att detta skulle ”friskriva” mannen från ansvar för graviditeten.

Stefan Swärd har disputerat om svensk abortlagstiftning och skriver på sin blogg:

”Min avhandling visar att så sent som 1962 fanns det inte en politiker i Sverige som tänkte tanken om fri abort. Det var en självklarhet att fostret var en skyddsvärd individ, och att abort betraktades bara som en nödfallsåtgärd i specifika och avgränsade situationer.

Det var sedan män präglade av den gryende sexliberalismen som väckte tanken på fri abort 1963-64. Det var först senare som kvinnoorganisationerna hakade på tåget och gav stöd till fri abort, först såg man det som kvinnoförtryck och att männen skulle pressa kvinnorna att göra abort, om det blev fri abort. Det var Socialdemokratiska kvinnoförbundets inställning vid mitten av sextiotalet, men det var då det.”


Inom psykologin finns ett begrepp som kallas för ”social judgeability” och det står för grupper som det är socialt accepterat att döma. I Sverige, och kanske västvärlden generellt (vilket kan vara ett resultat av kristna värderingar) är det så att detta framförallt är grupper som anses besitta makt, inte de som anses vara maktlösa eller offer.

Diskussionen om abort – särskilt om abortmotståndet drivs av medelålders män – får sin prägel av att narrativet är att det är en ensam kvinna i en utsatt situation som förnekas abort av konservativa män som aldrig behöver ta sådana beslut själva. Om man istället kunde tematisera situationen så att det finns en man som är enda orsaken till graviditeten så finns det möjligheter att ändra diskussions-spelplanen.

Så: med det sagt, jag anser att det är viktigt att lyfta fram mannens ansvar och jag sympatiserar med den ambitionen. Inte av retoriska skäl, utan av sakliga.

Men i själva sakfrågan så är det inte sant att det alltid enbart är mannens fel om det blir en oönskad graviditet (för att denne inte skulle vilja använda kondom). Spelar det någon roll? Ja, av två skäl.

1. För de män som inte stämmer in på beskrivningen.

2. Det hela borde leda till viss förändring kring hur vi pratar om vissa frågor kring sexualitet och abort.

Låt oss säga att det är kvinnan som inte vill använda kondom – till exempel på grund av latexallergi – och som dessutom intygar att det är en säker period.

Det finns också exempel på när kvinnor försöker bli gravida men säger till mannen att det är en säker period, vilket Palle Fredrikssons bok ”Den vackraste gåvan” handlar om.

Spelar det här någon roll?

Ja, dels för retoriken: vi vinner inte så mycket om vi går från att bortse från mannens ansvar till att bortse från kvinnans ansvar.

Men också för att det finns en diskrepans i hur vi talar om fri abort som en reproduktiv rättighet i relation till tillgången för denna ”reproduktiva rättighet” beroende på vilket kön du har – särskilt när vi sätter det i relation till det faktum att det finns en diskrepans i möjligheten att bedöma ”säker period”. Visst, det vanliga svaret är att folk säger att det inte finns några säkra perioder. Men ganska många kvinnor verkar tycka att det gör det, och förväntar sig inte att deras partner ska ifrågasätta denna bedömning.

Den svenska abortlagstiftningen motiveras utifrån ”reproduktiva rättigheter” och ”reproduktiv hälsa”. Jag anser också att vi behöver ha lagliga och säkra aborter. Och självklart är detta kvinnans beslut och inte mannens.

Men låt oss tänka ett slag över skillnaden i handlingsmöjligheter vid en oönskad graviditet. För den som menar att fri abort i princip är ett etiskt oproblematiskt ingrepp, att vi som Cissi Wallin säger, borde ”öka antalet aborter” måste också förklara hur detta förhåller sig till mannens situation vid en oönskad graviditet.

Själv anser jag att abort är en sista utväg, inte ett praktiskt alternativ i kniviga situationer. Men så ser inte retoriken ut. Och om det faktiskt är så att det finns en viss assymmetri här mellan män och kvinnor i tillgången till denna ”reproduktiva rättighet” så bör vi också låta denna insikt forma vårt samtal och vårt tänkande kring de situationer som leder till oönskade graviditeter.

Jag har till exempel aldrig hört någon säga att jag som man inte ska lita på kvinnans bedömning om säker period. Det kanske vi borde prata lite mer om.