Sammanfattning

Det som är kontentan av det här blogginlägget är följande: jag undrar vad mer som krävs  av Sofia Lilly Jönsson för att hon ska se en som en samarbetspartner och inte som någon som är ”emot” henne?

När det gäller teologiskt perspektiv står jag mycket närmare henne än flera av ”Killarna” (så långt jag nu kan bedöma den saken – givet att jag knappt känner dem) och jag har skrivit gratis i hennes Tidskrift Evangelium, även när ett utlovat arvode ställdes in (för att de budgeterat fel).

Jag har varit entusiastisk och stöttande för hennes projekt – Tidskriften Evangelium – jag har ofta delat hennes texter, citerat henne i offentliga texter och tagit upp hennes hjärtefrågor i blogginlägg och tryckt press.

Inledning

I sin långa bloggtext som publicerades i fredags nämner Sofia Lilly Jönsson mig som en av ”Killarna”.

Till en början bekom det här mig inte särskilt mycket. Det blev ju nästan hedrande att nämnas i det sällskapet av väldigt etablerade personer (även om det förstås inte var syftet).

Men ur generell synvinkel var en av de första sakerna jag reagerade på att jag ansåg att hon blandade konfliktlinjer.

Den grundläggande konfliktlinjen som Jönsson tillämpar när det gäller att förstå religionen i det offentliga är den inom Svenska kyrkan mellan fördjupning och förflackning i folkkyrkans namn.

Denna anlades som ett raster över allt som sägs om religion i offentligheten och på alla som säger något om religion i offentligheten, från Björn Wiman till Schüldt till Antje Jackelén till Joel Halldorf. Tyvärr verkar det som att Jönsson menar att hennes kyrkokritik (som jag till stor del delar) är det enda som är relevant när man talar om religion i offentligheten.

Därmed blir också allt som andra gör implicit relaterat till Jönsson som den skarpaste kyrkokritikern i Sverige (om vi med kyrkan menar Svenska kyrkan, vilket Jönsson rätt ofta gör).

Som sagt: det bekom mig inte särskilt mycket att jag nämndes där. Men jag ville kommentera det för mina kompisar på Facebook och när jag då började tänka på det, desto mer absurt insåg jag att det var.

För det första har inte Sofia följt mig i sociala medier sen hon för tre år sen avföljde mig och därför missat att jag brukar dela hennes texter, kommentera liknande ämnen och ja, i allmänhet, göra just det som hon anklagar Killarna för att inte göra.

Eftersom mycket i texten handlade om hur folk ska ha hållit Jönsson tillbaka så kände jag att jag ville kommentera det.

Vår relation

Jag har känt / varit bekant med Sofia sen 2012 och inte gjort annat än stöttat henne genom att vara positiv till hennes projekt, dela hennes texter och lyfta liknande frågor.

Jag träffade Sofia Lilly Jönsson första gången hösten 2012 när det var en slags releasehappening i Katedralcaféet i Uppsala för Tidskriften Evangelium. Det var min dåvarande klasskamrat på psykologprogrammet, Josefin Holmström, som bjudit med mig. Jag var entusiastisk och uppmuntrande inför projektet, som jag alltid varit.

Jag anmälde mig som prenumerant och fick ett uppdrag att skriva en text, som jag också skulle få ett arvode för.

Lite senare meddelade Sofia att arvodet skulle dras tillbaka: budgeten räckte inte. Samtidigt hade man också bestämt att göra om prenumerationsformen, man skulle inte längre sälja till privatpersoner, utan allt material skulle ligga ute på nätet.

Till församlingar skulle man däremot sälja lite extramaterial och så kunde man ju ta ut lite högre avgift för prenumerationen när det var församlingar. Ett smart upplägg.

Men givet att jag fick mitt arvode tillbakadraget och man nu gjorde om prenumerationsformen tyckte jag det var orimligt att jag både skulle skriva gratis och – till skillnad från andra privatpersoner – betala för prenumerationen så jag sa att jag säger upp prenumerationen.

Sofia blev faktiskt sur över detta. Men godtog det.

Ja, jag skrev min artikel och jag fortsatte att skriva artiklar då och då, och var glad för det.

I mars 2013 mejlade jag en artikelidé till Jönsson och Josefin Holmström. Josefin och jag hade lite utbyte och sen när Sofia till slut svarade, så svarade hon genom att svara mig och en annan person som hon i mejlet skrev att hon trodde skulle skriva artikeln bättre!

Jag svarade: det här mejlet behöver inte jag få. Om du inte vill att jag skriver det kan du tacka nej, du behöver inte skicka det här mejlet till mig. Efter lite utbyte svarade hon ”Jag är inte bättre än så här.” Inte en ursäkt utan mer bara ett konstaterande.

Ja, okej. Men alla andra du möter då? Vad tänker du kring deras beteende?

Lite senare på våren 2013 var jag och några andra inbjudna på en workshop på ett kommunalt bibliotek i Stockholm  – en jättebra idé – som Sofia anordnade. Inbjuden gäst var en person som var vikarierande understrecket-redaktör på somrarna. Vi hade fått ett rum på biblioteket via en man som jobbade som bibliotekarie där och som också var en person som liksom jag gärna skrev i tidskriften.

De första 20 minuterna satt Sofia och Understrecket-redaktören och pratade med varandra. Då sa jag: vi kanske ska presentera oss för varandra? Gå en runda, liksom?

Det gjorde vi. Men den rundan stannade vid Sofia. Vilket innebar att Johan, som satt bredvid henne, inte fick presentera sig. Johan var kopplad till tidskriften och det var han som var bibliotekarie på biblioteket. Det var alltså han som sett till att vi fick vara där.

När workshopen var klar och vi skulle lämna biblioteket så gick Sofia bara ut ur biblioteket (talandes med redaktören). Johan, bibliotekarien, skulle ju vara kvar. Så jag sa till Sofia: Johan blir ju kvar här, så vi måste säga hejdå nu till honom.

Då vände hon om och gjorde det.

Men jag har tänkt ibland på den där eftermiddagen, hur extremt Sofias beteende hade bedömts om könsrollerna varit de omvända.

Hösten 2013 var jag på bokmässan för att intervjua teologen John De Gruchy som skrivit boken ”Bekännelser av en kristen humanist”. På ”Se Människan” (Svenska kyrkans scen) kunde man skriva förslag på människor man ville att de skulle bjuda in nästa år. Jag skrev ”Sofia Lilly Jönsson – chefredaktör för Tidskriften Evangelium”. Jag tänkte att det nog var onödigt, att det var självklart att de skulle bjuda in henne. Det var det inte. (Jag skrev även Antje Jackelén och Ulf Jonsson, som jag gärna hade sett i ett samtal där.)

Vilket säger något om det otillgängliga klimatet i Svenska kyrkan, för röster man inte riktigt kontrollerar, där jag och Jönsson ofta gjort liknande analyser.

Jag fortsätter att skriva texter (gratis) för Evangelium – och jag är glad för det. Den sista skriver jag på våren 2014. Någon gång efter det tar Sofia bort mig från Facebook och slutar följa mig på Twitter.

I mars 2015 får jag en skärmdump från en kompis. På Sofias Facebook-vägg har hon börjat lägga ut delar av privat konversation om Evangelium-tiden. Ett meddelande som hon lägger ut är en person som skickat en kommentar privat till henne, med en nedsättande kommentar om mig – inget allvarligt, men inte menat för Sofias vägg – utifrån ett förslag jag hade om att vi skulle ha något slags schema för bloggen.

Sofia brukade klaga på att det var för dålig intensitet på bloggandet. Och samtidigt blev hon oroad om det var för långt. Eller om det var fel på annat sätt, fel profil, fel tilltal, fel någonting. Man kanske måste läsa texten om ogräset och vetet som växer bredvid varandra.

Jag tycker dock att mycket av det som skrevs i Evangelium var väldigt bra. En recension som jag och Marta Axner skrev av en uppsättning av Brott och Straff läste regissören som personligen mejlade oss och tackade för den och bjöd in oss till nästa pjäs hon skulle sätta upp (om Edit Piaff).

Och den recension jag skrev om Johan Heltnes ”Det finns ingenting att vara rädd för” beskrev Heltne som en ”fantastisk text” och inte för att den handlade om hans bok utan för det som jag skrev om spiritualitet. Jag säger nu inte detta för att det egentligen är viktigt i sig, om det nu inte vore för att Jönsson verkar ha bestämt sig för att jag inte borde ha någon plats i det offentliga.

Hursomhelst: jag mejlade Sofia och sa att ”det verkar vara nåt konstigt med din vägg, det finns privata konversationer där” och hon svarade att det inte var något fel, att det skulle vara så.

Vår relation var alltså följande:

Jag var gratisskrivande frilansare för den tidskrift där hon var chefredaktör.

Jag var/är oetablerad, glad amatör – hon var väletablerad skribent i en av Sveriges största tidskrifter.

Hon hade tagit bort mig från Facebook men valde att lägga ut delar av en privat konversation på sin vägg, så att alla som visste vem Christoffer i Evangelium var, kunde se det.

Hursomhelst. Jag markerade för Sofia att det inte var okej och att det var helt onödigt.

Men jag fortsatte att uppskatta Sofia som skribent och jag vet inte riktigt hur många gånger jag har uttryckt detta.

Om Sofia upplever att hennes relation till Svenska kyrkan är att hon står utanför och skriker in, så kan jag säga att min relation till Sofia känns som att skrika in positiva omdömen till en cementhink. Jag har signalerat att jag stöttat hennes projekt, delat hennes texter och tycker att hon är en bitvis fantastisk skribent men det har noll resonans hos henne.

Hon hör inte, eller så är det bara helt ointressant. Vilket är helt okej!

Men om det är så ointressant, varför är det då så intressant att kritisera mig offentligt för att jag inte stöttar henne? Det blir ju bisarrt.

Jag är inte en femtiondel så etablerad i offentligheten som Sofia. Jag skulle inte ha ett behov av att kritisera en person som var mindre etablerad än mig, om den personen dessutom varit väldigt stöttande!

En stor del av kritiken mot ”Killarna” är att de på något vis utestänger Sofia och inte delar hennes texter och hennes ärenden.

Det ironiska är att Sofia har tagit bort mig från sociala medier och inte följt mig sen 2015.

Under den tiden har jag gjort precis det som hon tycker att man bör göra: delat hennes texter och lyft hennes frågor. Säkert till trötthet för vissa av mina Facebook-vänner. (Alltså att jag lyfter frågorna, kritiska synpunkter på Svenska kyrkan.)

Jag har alltså även efter att Sofia fortsatt vara otrevlig mot mig fortsatt att stötta och delat Sofias texter. Och jag har fortsatt att lyfta frågorna om Svenska kyrkan i just de forumen där hon har slutat att följa mig: på Facebook och Twitter.

Förra året skrev hon en krönika med rubriken ”Allt handlar inte om dig, Antje Jackelén”. Jag skrev ett blogginlägg med den artikeln som utgångspunkt (och citerade och refererade förstås henne) i ett blogginlägg på Läsarna.

En redaktör på Dagen ringde och frågade om han fick publicera en förkortad version av den, eftersom någon på grund av sjukdom inte kunde skriva sin krönika.

Javisst, det går bra. Jag hade inte möjlighet att själv redigera den. Redaktören utelämnade referensen till Sofias Expressenartikel. Men jag tror inte det var vad som väckte Sofias ilska. (Det visade sig på Twitter istället vara att jag översatt en bok och har en podd, vilket skulle bevisa hur jag blivit inkvoterad. Jag upplyste att sammanhangen var helt andra än de hon föreställt sig, jag har fått de uppdragen via Teologiska institutionen.)

När jag sade till dig att jag tyckte det kändes konstigt att bli kritiserad för mitt beteende i sociala medier när du inte följt mig där sa du att det inte var ”mitt beteende” du kritiserade utan att du bara skrev hur det verkade utifrån ”ditt perspektiv”.

Och min poäng är att ditt perspektiv hade varit annorlunda om du följt mig, och sett vad jag gjort.

Och om inte annat så hoppas jag att andras perspektiv är kompletterade nu.

Det finns andra saker i din text som kan lyftas upp och kommenteras. Mer allmängiltigt intressanta saker. Men det här behövde jag säga.

Det jag har skrivit här betyder inte att det inte finns briljanta delar i Jönssons text. Exempelvis analysen av det som hände runt jul i Västerås stift.

Och visst förekommer dåliga strukturer. En del av dem består av män.

Men det innebär inte att man ska bli blind för hur det är i det konkreta fallet och att en maktanalys behöver vara mer komplex än att bara fråga sig vilket kön en person har.

Uppdatering: om ditt blogginlägg som myt

Ludvig Lindelöf föreslår på Twitter att jag ska läsa ditt blogginlägg som man läser en myt: en icke-historisk berättelse som förmedlar en principiell sanning. Du svarar att det ”faktiskt är en väldigt bra läsning”.

Ja, det är ju därför texten får ett sånt genomslag. Men problemet är att i en myt använder man inte namngivna konkreta, samtida personer, som läsaren inte förstår ska tolkas som ”den mytologiske Christoffer” och inte den vanlige Christoffer.

För det andra blir det ju nästan absurt, givet vad du själv skriver om myt i ditt ursprungsinlägg:

”Eric tycker att den sortens maktanalys jag sysslar med dödar myten. Han skriver:

”… språket för att beskriva mötet med konsten, det som är kultursidans eller offentlighetens språk där nyttoaspekt och maktanalys långsamt letar sig in mellan orden och bryter sönder dem inifrån. Mörker blir då depression, eld endast uppror och mystik inget annat än förvirring.”

Det är troligen bland annat mitt skrivande han syftar på där, och det är helt riktigt att jag anlägger en maktanalys på kyrkan. Jag tror nämligen att det sista vi behöver odla i medierna i en tid när nästan ingen kan någonting om religionernas fundamenta är svärmerier. Och det första vi ska vara vaksamma för är antiintellektuella drag i religionen. Jag tror att romantik och svärmeri inom religion är någonting kontraproduktivt och potentiellt farligt.”

Så mytens existentiella sida är ”svärmerier” men att peka ut konkreta personer i en text som inte är historiskt korrekt är en godartad form av myt?

Det resonemanget ”stör mitt ordningssinne” som du brukar säga.